Chinaski meets Richter

Alarm

Det här ska jag från och med nu vakna till varenda morgon.

Sällskapsgrinden

Jag roar mig med att göra telefonsignal.

Gammal anteckning

Hittade en gammal anteckning. Vid tillfället säkert väldigt noggrant genomtänkt men nu i efterhand ett av de mest osammanhängande jag nånsin skrivit:

”alla hugger med yxor utom arkeologen. han kommer med en pensel och penslar på panelen o ba, ”va fan det har ju inte vittrat på tusen år” o så ska man känna spoooky. jag tänker mehh.. lägg av det här är ju scary Movie 5 typ”

Om nån har en tolkning så säg.

Riktning

Jag är så evinnerligt trött på denna mentala rundgång, dessa mina tankemönster. De är så djupt rotade i mig. Jag har skrivit samma dagboksinlägg i elva år. Att ständigt inse men inte inse. Jag är trött på att vara stört livrädd för allt och alla, trött på den dränerande stressen det bringar. Jag är trött på att vara ensam i det här och att inte ens kunna lita på sig själv.

Jag har vapen att slåss med, men varje framsteg är som att klampa in i ett kvicksandsfyllt spegelhus. Hur orkar någon med en när man själv nästan inte orkar med sig själv? Förr eller senare blir jag för mycket. Jag vill inte vara bitter. Jag vill inte ha den här inställningen. Jag har kvalitéer som jag ser när andra belyser det goda. De kan uppskatta det, men varför kan inte jag? Jag är instängd i det här.

Hur lyckades ni slippa undan er själva? Hur lyckades ni släppa självkritiken, hitta självkänsla och tro på era jag?

Fan va jag vill ur det här ekorrehjulet jag sprungit i nästan hela livet. Jag vill släppas ut och hitta nya stigar.

 

Pubertal frånvaro

Är mest fuckad igen. Senaste två veckorna har varit ständig underpenetrering av ytspänning. En timme sent, alltid, till skolan. Ibland, som idag… sängliggande till klockan två. Och så fort jag får chans, somnar jag medens. Sover, svoer och sover. Det är inte värdigt. Jag är sjuk i hals och näsa, dricker massa öl. Varenda gång jag sväljer följer tio rivjärn med ner i halsen.

Vilken semester jag behöver från mig själv igen. Jag hade ju allt i min hand. Jag har allt i min hand. Jag skelar med ögonen och ser allt bakom handen.

Stanna tiden. Det är det enda som någonsin kommer hjälpa. Stanna och känn fotsteget. Var inte sammelsuriet, se sammelsuriet och känn det.

 

Dag 10: En vinterbild. med association.

 

wintercrossing

Originally uploaded by thunderthigh

Jag åker tåget hem från Filippa och Didi. Lund. Det är december 2010 och orden är inkapslade i de ofångbara tankemolnen någonstans ovanför mitt huvud. Handen sjunker igenom när den greppar efter dem, som att förvänta sig att någon tar emot en i fallet men inte gör det. Tågets dörrar öppnas på slutstationen, för ovanlighetens skull, vid utsatt tid. Förseningarna är något man klagar på, för att man ska klaga på det. Den här gången går jag ut genom dem och lämnar dem därhän.

Ibland kan jag stanna tiden i mitt huvud. Man går igenom ett pärldraperi innan man kommer in i dess vardagsrum. Står jag där och lyssnar på hur pärlorna slutar rassla så kan jag känna kroppen. Hur den står. Hur den är gravitation. Tar jag med mig den känslan ut ur vardagsrummet och låter tiden i mitt huvud börja gå igen, ser jag en riktning. Inte tydligt. Men en strimma, som ett hårstrå över kinden som kittlar och inte vill ge sig.

De monotongråa tankemolnen blir dagg på mina händer när jag håller upp dem framför mig. Höjer dem mot mitt ansikte, blundar och andas in gravitationen.

Dag 8: Vardagen (Sällandagen)

Third gen

Originally uploaded by thunderthigh

Igår skrev jag att jag skulle lägga upp en helvit bild för att beskriva hur intetsägande just den dagen hade varit. Jag var förbannad för att jag har svårt att hantera stress och hur min hjärna lätt blir överhettad. Jag var ledsen för att jag faller offer för mina brister. Att jag inte kan stanna i att ha ett förhållningssätt till dem.

Idag tänker jag lite annorlunda, och ska försöka att ikväll inte hamna i samma negativa spiral som jag gjorde igår. Det får gå som det går, jag gör mitt bästa. Jag tar ansvar för det. Vad kan jag mer påverka?

Att misslyckas ytterligare en gång med skolan är ett nederlag och är det sista jag vill. Mitt mål är att gå ut nästa sommar. Men de yttre omständigheterna gör att jag tvingas gå på knäna hela tiden. Jag går en kurs som jag inte är registrerad på och jag har flertalet tentor som ligger och väntar på att bli klara. Dubbelarbete. Först när jag är klar med detta dubbelarbete kommer jag kunna bli registrerad. Om nu inte, som det med största sannolikhet kommer bli, jag blir bedd att hoppa av just för att jag egentligen inte är behörig.

Det ligger en latent stress som väcks av allra minsta omröring och jag skäms för det. Stressen finns med i mitt liv ständigt och tror att den funnits med ända sedan barnsben. För min tankspriddhet uppstår vid stress när jag inte kan hantera en situation, när jag blir nervös och känner mig ensam, utsatt. Det kan vara bland vänner, familj och institutioner som skola och arbete. Det spelar ingen roll vart. Jag känner mig otillräcklig även om jag vet att jag duger. Och det är stressande i sig att veta att man befinner sig mellan båda dessa ytterligheter. Så jag försöker anpassa mig för att bli omtyckt, för att helt enkelt kunna fungera med omvärlden. Men av det urvattnas jag. Blir transparent och osäker på vem jag är. Det avspeglar sig i mina medmänniskor, nära som ytliga. Min transparens bekräftas och jag sänder detta budskap till dem.

Bilden här intill tillhör dock inte min vardag som titeln antyder. Jag gör helt enkelt tvärtom. Det här är en sällandag som jag uppskattar så himla mycket. Just dagen bilden togs åkte vi till farmor för att hjälpa henne med sin dator och mail som inte fungerade korrekt. Hon må va gammal men är råtuff. Pappa, farmor och jag – tre generationer. Och vi har alla lite av det där svårmodet. Jag tycker det är fint på något sätt.

Dag 9: Tema ”ljus”

…and there was light 

Originally uploaded by thunderthigh

Göteborg, december 2010. Inkapslad i vintern och förvirrad av mitt förhållande till omvärlden.

Göteborg, februari 2011.
Just nu står jag just där kortet är taget ifrån, i mörkret. Mitt emot en allé av ljus som äter upp skyn.
Just nu börjar jag känna att jag kommer få stå kvar här ett tag till för jag kommer inte klara av skolan. Det fattas för många poäng. Tentan som måste vara klar imorgon för att alls bedömas kommer ligga kvar på mitt bord imorgon och hånle. Varje lösning ställer sig och hånler de också, leker tafatt med mig och när jag ignorerar det kommer de tassande och knackar på min rygg för att undra om jag inte ska vara med. Men jag vill inte vara med. Inte just nu.
Fast in i den där allén, det ska jag bara, på nått jäkla sätt.

 

(edit: jag råkade visst ta fel dag. Men det kanske var meningen.)

(edit 2: Det hade jag visst inte. Jag missade helt gårdagens foto som skulle spegla min vardag. Konstigt nog var igår ljust så blank och händelselös att det faktiskt speglar hur det var. En vit bild kommer läggas upp för symbolikens skull.)

Falsifiering

Jag blir helt galen på att jag inte kan koncentrera mig när jag ska… göra något överhuvudtaget. Den här gången är det tentaskrivandet som får lida något fruktansvärt medan jag försöker plåstra om och lägga förband på. Jag strukturerar genom att bryta ner frågeställningarna, planera mitt upplägg och skissa på min ton. Det här känns ju som att det kommer fungera, tänker jag så småningom hoppfullt.

Men när jag öppnar böckerna, söker i anteckningarna och sorterar powerpointpresentationerna, blir mig allt totalt obegripligt. Snart hittar jag inte vad som sas vart eller i vilken ordning jag skulle behandla frågorna. Det strukturerade smulas sönder till pulver. Dock ger jag inte upp och klappar mig själv på axeln, ”du kommer klara av det här!” säger jag lugnande. Så jag omorganiserar och förtydligar vad jag ska fokusera på. Meningar stryks under, nya smarta pappershögar bildas och hela tiden kommer jag på hur jag på effektivast sätt ska få ner det hela till något adekvat. Snart märker jag hur jag inte ens kan hålla en enda tanke i huvudet (javisst ja, jag är man och kommer från Mars och kan därför inte göra flera saker samtidigt) och det lilla jag fortfarande har grepp om flackar runt utan substans.

I tentadokumentet har jag fortfarande inte fyllt på med något. Jag har arbetat fast ändå inte, bara hittat på nya saker som fördrivit tiden. En gigantisk hög med information har samlats ihop och jag vet inte hur jag ska smälta ner det. Varför kan inte bildningen var lite lättare? Lite som att äta? ”Mmm, den här boken ser ut smaka riktigt gott… kanske lite blyerts på som pålägg?” Sedan finns det bara där att tillgå när helst man behöver det.

Vinögdt och gungande i limbo drämmer jag förbannad igen bokjäveln, reser på mig och lyssnar på ”You Suffer” fyrtio gånger. Jag ska ju klara av det här, jag är inte dum i huvvet! jag tycker det är intressant, det är relevant för mig. Jag vill göra det här för min egen skull. Varför fungerar det då inte? Hade jag haft andra förutsättningar, hade det gått bättre? Jag vetti tusan, dessutom är det irrelevant för min situation. Det enda jag kan göra nu är att pressa mig tills jag är klar, för det ska gå, säger jag på nytt.

(Jag har fått skriva om det här tre gånger för telefonjäveln och jag inte kommer överens. Irritation to annihilation.)