Strindberg vill ut

Strindberg vill ut. Han trycker lösnäsan mot fönstret. Den böjs uppåt, som att det skulle vara lättare att känna vårlukten genom fönstret. Jag är lika sugen som honom. Men det är jag som har makten att låta det ske.

Jag ordnade med soc och blev så glad att jag somnade. Det enda som fattas är sjukintyget jag borde fixat sist hos läkaren. Men jag kunde inte med, jag tyckte att jag kom med för mycket saker. Varför denna självcensur? Som att läkaren skulle bli trött på mig och mina krämpor. Hon har säkerligen drabbats både en och två gånger av Godzillahypokondriker som gjort att den annars så humana läkaren blivit Mrs Hyde med lust att döda. Jag är nog bara en tussilago på hennes bord i jämförelse. Måtte myndigheterna för en gångs skull hjälpa mig lite grann. Socmannen som svarade tyckte det var väldigt bra att jag redan hade betalt hyran för april. Två och fem mindre för Göteborgs stad.

Jag läser Arbetaren och denna vecka är det bland annat Irans möjliga utvidgning av dödsstraffet som gör mig heligt förbannad. Frösdlaget går ut på att kunna avrätta bloggare för statssäkerhetens skull. Internet är farligt. Det vet både regeringar och mediaindustrier. Lyckligtvis finns det något i människan som skiter i lagar och restriktioner, ett måste att slita sig loss och skapa det liv man vill leva.
Och rädslan för att homosexuella ska indokrtinera litauiska barn har blossat upp homofobins ruttna fackla ännu mera. Förr i tiden var det troll och skogsrået, nu är det flator och bögar. Det riktigt hemska är att denna skrockfullhet inte är isolerat till ett litet land i Östeuropa utan spridd över hela världen. Jag blir fan mörkrädd och hatar mänklighetens kompletta dumhet som tyvärr verkar vara större än den att vi inte kan acceptera hur människor lever sina liv.

Jag tar Strindberg under armen. Äter en sen frukost och drar in solen i mina näsborrar. Någonstans i mig vill jag slita mig loss och skapa det liv jag vill leva. Men först måste jag övervinna min kompletta dumhet som för nu är större.