Nerverna

Klockan är lite över tio, regnet öser ner och om elva minuter kommer spårvagnen. Jag tar upp Groove ur min tygväska och börjar läsa intervjun med Matti Alkberg. Fembarnsfar och svensk indieikon. Jag fascineras och vill vara där någonstans också – fattig men hålla igång för sin övertygelse och lusts skull. Men vi skiljer oss i det där med prioritet. Jag vet inte vad jag prioriterar. Jag vill ha allt. Men det märker man i Mattias musik, säger han själv. Han kan inte vara renodlad, vilket stör honom tidvis. Jo, jag förstår men står lik förbannat och stampar mina kreationer till döds för att jag inte släpper in luft och ljus till dem tillräckligt ofta.

Nästa gång jag kollar upp smäller dörrarna igen på spårvagnen jag ska ta. Jag rusar men chauffören är kort ikväll och vill hem. Febrilt tryckande på knappen och en menande min går inte igenom hans yrkesskal. Så valet mellan att vänta ytterligare tjugo minuter och gå i regnet hem uppstår, vilket blir enkelt när ilskan skakar i mig. De kvarstående resenärerna lägger sina huvuden på sned och tycker synd om mig. Jag svarar med att vända dem ryggen och traska hemåt över mörka Heden, Mars. Matti blir blöt i ansiktet och irritationen suddar bort det jag nyss tänkte om hur han lever, eller ja hur vi väljer att leva våra liv.

Annonser