Home

Det blir bra

6 november, 2009

Igår valde jag att stanna hemma ett tag till i Växjö för att tänka ut hur jag vill att mitt liv ska ta sig. Ett par dagar inte i Göteborg som är min vardag. Här en frizon och en spegel att ställa sig framför, se in i ögonen och verkligen på allvar bygga sin framtid i miniatyr. Känna hur lugnet lägger sig när jag lägger pusselbit efter pusselbit på plats. För innerst inne vet jag nog vad jag vill. Men jag är gravt hämmad av mitt sätt att se på mig själv – hårda ögon, kall själ och ett icke inbjudande ansikte. Ett jag som ofta inte orkar med sig själv och sin omgivning, som stänger av alla känslor och dunkar huvudet i väggen tills en ny dag vaknar. Att se allt så klart gör ont – självinsikten är ju där, men inte handlingen.
Jag vill kunna visa min kärlek. Jag vill kunna visa rädslan och gråten. Min sårbarhet. Och jag blir arg på mig själv. Jag är ju ingen macho typ som inte vill visa känslor. Jag är en velourfjant som älskar drama och teater, scenen, musiken och skapandet – att välkomna in andra människor i en värld som speglar den vi lever i, eller kanske en värld som inte finns eller skulle kunnat. Och att kunna göra detsamma i mötet med människor i vardagen, främlingar som fränder. Att fylla sitt tomrum med materia, en tyngd i sina intuitioner.

DSC01401

 

Jag har skrivit samma texter i tretton år – på datorn, internet, i dagböcker, baksidan på kvitton. Kladdat, klottrat. Buntvis med problem jag ställts inför och som jag velat delge andra för att bilda en diskussion och lysa upp väg. Rummet överbelamrat med böcker, tidskrifter. Jag står inte i dikten och lever den. Jag står bredvid som en badkruka, väntande på att bli inbjuden.
Och jag vill inte längre. Jag vill inte gå den här vägen som är tretton år lång till och ytterligare lika lång tills jag dör. Jag vill för fan blöda utan att göra det självdestruktivt. Men i verkligheten där smärtan i min brutna arm gör mig gnällig och fem år finns ingen heroism. Där finns bara tåget hem till mamma och pappa och mitt beteende som sammanbiten arg tonåring. Och det är det jag måste förbi. Det är i en allvarlig diskussion med sig själv, en ärlig sådan, som jag ser min spegelbild förändras av att synapserna bygger andra ansiktsdrag – varma, mjuka och tillåtande. Ett jag som kan falla men resa sig på nytt med ännu starkare övertygelse att lyckas med sig själv. Från att ställa sig upp för att man måste, till att ställa sig upp för att man vill.

2 Responses to “Det blir bra”

  1. Emelie Wermelin Says:

    Alla blir små i sällskap av sina föräldrar. Om det nu inte är så att föräldrarna beter sig som barn så att barnen måste agera vuxna. Men det är en cykel som ingen verkar kunna bryta. Det bara är så. Det är därför man ska flytta hemifrån. Inte för att du inte ska åka hem igen o bo där hur mkt du vill. Teoretiskt är det därför man ska flytta hemifrån, menar jag. Jag blir som en stinn tonåring direkt när jag stiger över mammas tröskel. Ibland redan utanför dörren.

  2. LottaLo Says:

    Det är fint med föräldrar på det viset också. Att man får vara just så elak och arg och ändå få komma tillbaka. Att vara dömd till dem är inte så tokigt, egentligen. (Förutsatt att man har bra päron då…) Och faaan så jag saknar det där…

    Du är bra kalle. Hur bra som helst ungefär.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: