Home

Andas in, men inte ut.

17 oktober, 2009

Varje dag ser mer eller mindre ut.
Likadant med ångesten som jag känner starkt.
Det är ett evigt brus och jag får inte tyst på’t.
Jag kan skratta en del när jag är här själv hemma.
Något program som får mig att le, som visar något annat än det jag känner. Man tar sig till sina vänner, som är en tillfällig räddning. Men man tar sig inte ut, inte förbi sig själv.

IMG_2827

Jag går från vardagsrummet till köket. Jag tänker att jag ska laga någon slags mat. Jag finner mig själv i sängen igen. Kissnödig. Någon har skickat ett mail om att infinna sig någonstans. Jag svarar inte men letar upp en obetydlig nyhet. Efter en halvtimme har jag glömt bort kroppens behov av rensning. Diskar en handduk. Sedan en gaffel och en kniv. Gör mat. Jag ska vara någonstans nu kommer jag på. Maten står kvar ensam på vardagsrumsbordet. När jag kommer hem ryker det inte från tallriken längre. Jag kissar. Jag har ett brev i min hand. Jag ska ge det till någon annan någon annanstans. Jag lägger mig ner, under täcket, drömmer om vem det kan vara. Och att jag vill vara den personen. Jag vaknar med en stor svart klump bredvid mig. Den låg i mig innan jag somnade. Jag känner rädsla. Ensamhet. Jag äter upp den igen, den svarta klumpen alltså. Känner på den torra jorden i blomkrukan men vattnar inte. Går förbi TV:n och ser en nyhet som betyder mycket, för andra. I köket står mycket disk, de väntar på att tas om hand av sin idol. Idolen är gammal och har gjort mycket för dem. Men en skugga av dålig karaktär skymmer sikten. Han går in i väggar och letar på konstiga ställen, efter vad, vet varken han eller disken. Flugor och grönt damm bosätter sig som parasiter. Karaktären bryr sig inte nämnvärt. Ser med synen, hör med hörseln. Vilket hjälper föga där de slåss. Jaget, idolen. Karaktären och allt i det svarta som svamlar och inte förstås.

Rensa ut varje uns av det som gör mig illa, som jag inte kan lita på. Jag ser i detta nu igenom ett dimmigt töcken och känner inget speciellt. Som alla någon gång. Detta skrattretande alla, som också varit med om det. Som jag vill trösta och finnas för. Men när man är i det, är där lättretlighet. Är spända muskler och sammanbitna käkar en mur. Känslor och kropp blir bara ben. Benvita vener som inte pumpar liv utan bara finns där.

Men vetskapen att det finns ett förbi det här, fortsätter morgondagen, och jag tar emot den och väntar på att jag kan forma den med mina egna händer.

Annonser

One Response to “Andas in, men inte ut.”

  1. sara Says:

    Sprang på den här sidan när jag googlade på emelies namn (en rolig historia du får fråga henne om). Fastnade i dina fina texter och fick en stor lust att skicka en kram.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: