Home

Gästrum

6 augusti, 2009

Det är lite som att sommaren är på väg att ta slut, lite som att de lummiga och välkomnande grusgångar jag funnit måttar bredare och större till vägar av asfalt och jag vill inte sätta mina fötter där. Göteborg är vacker och i staden bor vackra människor som är mig nära. Men jag tar inte kontakt. Jag vet inte om det är att jag inte vågar eller om det är att jag inte orkar. Jag bläddrar i mina hjärnvindlingar efter något slags hopp om att slutföra helt vardagliga saker men det ekar tomt. Jag vill vara nyttig men känner mig värdelös. Jag är inte värdelös men jag känner mig sådan.
Vilka vapen finns mot detta ickevara? Jag har redan svaren. Strategier. Rutiner. Mål. Hopp. Konkretism. Och det är denna medvetenhet som skapar frustrationen, inte bara hos mig utan de omkring mig – vänner, föräldrar, syskon. Varför kan du inte bara göra det? Känslorna styr fortfarande mer än mina tankar vilket blockerar mina handlingar. Jag vill ha tillbaka min psykolog som faktiskt tog mig under sina vingar och lyckades få mig att se lite bättre i allt kaos.

Min känsla säger att jag vill ha en cykel. Jag vill sätta mig på den och cykla upp för en stor höjd. Där ska vyn vara fri och jag ska andas några djupa andetag. Sedan störtar jag ner bland träden och stenarna. Vinden blåser i ansiktet och friheten kramar i magen.

Tommy och Anna ringer. De är vid Delsjön och badar. Jag beger mig dit för ett kvällsdopp. Sommaren är trots allt inte slut ännu.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: