Home

Ro

20 mars, 2009

Nu har tiden gått ett tag och jag vet inte vart jag är på väg men hoppas att alla hinder med tjuriga sockärringar och nyvunna psykologer ska göra det lite lättare för mig att hantera omvärlden.

Det är sån där konstig färg på himlen nu, då den inte kan bestämma sig om det ska vara natt eller dag, ett slags intetvara, en möljlig armageddon. Erik brodern ser den också från sitt fordon på vägen till Göteborg, till mig. När han inkommit tror jag himlen bestämt sig för natt. Bra så.

Jag dricker först en Franziskaner. Sedan en Becks. Det luktar grönska. Tänker på de senaste dagarna av sol och att jag faktiskt var ute i den. Ofta ligger jag under täcke och glor stint mot den som jag vore en vampyr från helvetets djupaste hålor. Jag tål fortfarande solen och det är jag glad för.

Men jag är rastlös i kroppen. Har inte varit i skolan på typ sex veckor. Även om mina klasskamrater sa att vi skulle fixa det här tillsammans så vänder jag dem ryggen. Fula Kalle. Men det var inte menat så. Det är aldrig menat så. Det är inte med mening jag kommer försent eller lämnar in uppgifter ett år senare. Jag och stress har blivit varandras största ovänner. Och rastlösheten fortsätter rasa i min kropp. Mor och far går på knäna för min skull och det är med rörd och djup tacksamhet jag jag mottagit hjälpen de senaste månaderna. Och det är inte att jag inte vill ta ett jobb eller ordna fram mitt egna leverne. Min kropp och mitt psyke säger nej. Träsket av skam bubblar och jag sjunker djupare. Men jag ringer soc i alla fall. I hennes röst ringer ett kallt förakt. Jag lägger på och känner inte att solen som står i högan sky och ser mig genom köksfönstret alls värmer. Men jag kanske bara överreagerar.

Vi hörs av jag och Maria. Hon säger att min blogg påminner om hur hennes liv sett ut under många många år. Hon tycker att jag ska söka utredning för ADD, en av fyra diagnoser inom ADHD. Och ju mer jag lyssnar till vad hon har att säga, desto mer känner jag att det här verkligen är värt ett försök. Jag kollar upp Jenny Ström som hon tipsar och kanske att människor här nånstans tänker att jag är Den inbillade sjuke men särskilt hypokondrisk är jag ändå inte.

Ederfors Bröthers

Från det ena till det andra. Brodern stormar in och kramar mig hårt. Vinylspelaren jag hittade som är lite lite bättre än min nuvarande spelar The Sound of Revolution och livet griper sin hand om mig igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: