Home

Om nätterna kommer de stora orden – om dagen förskingras de

12 februari, 2009

Skolan ger mig i två veckor fält- och litteraturstudier på schemat. Min arbetsmoral är inte hög och oeffektiviteten är total. Ena dagen kan jag ligga tills solen gått ner igen utan att egentligen stigit upp mer än för toalettbesök och halväten macka i kylskåpet. Andra dagar flyger jag upp på morgonen och beger mig för att bygga muskler på “kärringmaskinerna” eller så glider jag fram som den fisk jag är i vattenbasängen på Valhalla. En tredje dag har jag korrespondens med Belgien om spelning och turné i maj för att den fjärde dagen skita i att bry mig om något som har med mig att göra – band, kropp, vänner, familj. Ta inte i mig, prata inte med mig, förnekelsen är den rätta läran… Det finns ingen konstant.

Niko bor hos mig tills hon flyttar till Barc​​​​​​​​elona nån gång i mars. Jag håller mer ordning nu än tidigare, och det är lättare att andas.​​​​​ ​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Chrille Palle och Mag bjuder över mig till för fransk thriller med projektor. Måns likaså, fast sprit istället för film. Får sova på Hisingen efter några öl. Jag städar lite, tränar lite… Där vill jag befinna mig med sakerna som gläder och lugnar mig.

makadam-01kopia6.jpg

Men nätterna det senaste. Det här mörkret. Jag är inte rädd för det. Jag tycker mest det är tråkigt, bara ligga där. Det kliar i kroppen och tankarna biter varandra i svansen för att samtidigt bara vara en enda, man vet varken ut eller in. Mina drömmar mer vivida än på länge. Den senaste veckan har jag vaknat upp av att nästintill lappa till sängkamraten, sparka sönder väggen eller ligga halvt strypt av täcket längst ner vid sängkanten. Jag vet inte vad det är, men förmodar det är medicinen som spökar. Känner aldrig av det mer än just med den här sortens – svettas som fan, muntorrhet, hjärtklappning och magens konstanta framförande av O Fortuna.

Men egentligen, varför gräva ner sig så? Jag ser fram emot spelningarna med Think-box på Sticky Fingers och Kontiki, majturnén med Protestera och de tre skivor jag spelat in förra året och som börjar hitta hem och bli verklighet. Långfilen är god och kängpunken sticker ut ur högtalarna. Knopparna på en del buskar visar sina gröna skott. Men att besluta sig i detta inferno av vår, vänner och vittring på frihet kräver något av mig och jag vet inte om jag är villig att släppa ältandet och den huvudbry det åsamkar mig. Har man varit där länge är det svårt att släppa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: