Home

Vad bringar framtiden månne?

24 mars, 2008

Location: Gårda ghetto
Mood: Upside down, inside out
Music: Familjen – ”Det snurrar i mitt huvud”

Efter flera timmars testande och erkännande har jag kommit fram till följande med hjälp av Facebooks quizzes:

Som NITTONÅRING sköt jag nån jävla kung i Belgrad. Han förtjänade det. I samma veva odlade jag mustach och blev kallad FRIEDRICH NIETZSCHE.. Jag sjöng ut att alla dagar som man inte skrattat eller dansat, är bortkastade dagar. Många höll med och tyckte jag var lite HIPPIE, närmre bestämt 59%. De riktiga elit-hippiesarna tyckte jag var en weekend protester men det sket jag i. If I can’t dance I don’t want to be in your revolution, liksom. Och se hur det gick, jävla potheads. Blev rika på dope och köpte upp halva Hollywood i ett försök att rädda världen med hjälp av trendiga miljödokumentärer tillsammans med nazi-republikaner från vitt spridda tider.
Jag kände mig GAMMAL. Che min vän, mördades, och därför lät jag under decennier förtrycka befolkningen jag en gång sagt skulle leva väl under vår röda fanan. Jag insjukade i total schizofreni. Fattigdom och korruption verkar gå väl hand i hand oavsett vart det sker. Så jag skrev en RAPLÅT med Dr. Alban. Tjäna lite extra brevid posten som nästintill enda kommunistledare kvarlevande i dessa digra dagar. “Wack on crack” fick den heta. Dr. Alban hade helt bytt sida från att tidigare sjungt om No hasch, no amfetamin. Det visade sig att för många år inom tandläkaryrket brutit ner honom. Att tillgå bedövningsmedel är enkelt och det var så hans nya bana som kriminell tog fart. Vi hamande på 54:e plats på Bordelistan. För pengarna köpte vi pezza. Min favoritpezza är THIN CRUST. Helvete vad många man kan smälla i sig innan man trillar av pinnen. Vi flyttade ihop, jag och Dr. Alban. Vi gifte oss och kallde oss GHETTO FABULOUS. Det höll inte så länge. Att adoptera tio små moppepojkar skulle visa sig vara dödsstöten för vår relation. Sist jag hörde från honom satt han och smidde planer om att råna parkeringsautomater med Leila K.

Jag kände mig så ensam. Jag började leva som en COLLAGE SLOB. Aldrig någon disk diskad, aldrig något golv dammsuget. Världen var ett helvete. Mina enda vänner var silverfiskarna och dammråttorna. Det gick så långt att jag flyttade ut på gatan. Lagens långa arm var efter mig var dag som kom och gick. Jag blev kallad TRAMP och till slut fann jag mig i det, riktigt ilsken om någon annan kallade sig det. Dett var ju det enda jag hade kvar – ett brutet rykte. Vad skulle jag göra?

Göta Älvbron såg så vacker ut om nätterna. Det blåste mycket när jag stod där uppe och tänkte avsluta vad som kunde kallas ett felknullat liv. Det hade gått sju år sen jag gett upp hoppet om mitt och Dr. Albans förhållande.
Då stod hon där – FRANKENSTEINS BRUD. Hon tog tag i min ankel och skrek med ett jävla skrik att jag skulle komma ner, hon hade ju en flaska Tequila i sin Dastun. Ena foten dinglade mot döden, men så såg jag hur Göteborg, ja hela världen var för ful för att ensam gå i graven utan mig, så jag lät den namnlösa bruden fatta min hand. Med ristat blod i våra handlflator svor vi att alltid hata mänskligheten och omfamna tragedin, med humor och vettlös klarhet. THE PHYSICAL TOUCH gjorde mig lugn. Jag var hemma. Solen gick upp. Allt var ett helvete. Men ett helvete man i alla fall kunde leva med.
Jag började finansiera IRA:s jordskredsseger på de brittiska öarna med mina kvarvarande pengar jag haft kvar från Wack on crack-hiten. Jag hade helt glömt bort dem. Sedan fölljde år av ett hejdlöst knullande. Vi knullade överallt. HENRI-LOUIS BERGSON, min tredje person som schizofren – hade hela tiden lite svårt med att se sig själv som ett djur, men han var så illa tvungen.

Personlighetsklyvningen minskade med åren och den namnlösa bruden med mig fick tre små Frankenstein-barn som aldrig fick lära sig vad vett och ettikett var men värdesatte någon slags självklar vänlighet, så länge ingen fuckade med dem. De hjälpte sina EMO-KOMPISAR att älska METAL över allt annat och snart var livet som när man får barn eller blir född eller får applåder när man står på en scen, huvudet fullt av ett skådespel man skapat för att gestalta det absurda och storartade.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: