Home

Solen skiner bakom nerdragna rullgardiner

18 februari, 2008

Mood: Dystopisk
Music: Mattias Alkberg BD – ”Med Spöken” från albumet TUNASKOLAN

Helgen har som vanligt handlat om att dricka alkohol. Blykepsen har varit påtagligt stor, och när man mixar det med trötthet är misären total.

Fredagen bemöttes med en kort lektion musik med Magnus. Han fascinerades av min text jag hade med mig. Jag blev glad. Halv elva och hela dagen för sig. Men jag sätter mig och spelar krigsspel igen. Tiden rinner i finsanden. Det gräver sig djupare ner i marken. Jag kan tycka det är avkopplande när man är i det, men sen känner jag rotlöshet.
För att bota det begav jag mig till PC och Max och hans basgrupp som firade första delkursen avklarad. Dricker upp mina sista pengar. Av någon anledning blir jag dyngrak i alla fall. Allt slutade med att gå in på Burger King och äta kvarlämnade pommes. Väktarna gillade säkert min klädsel men inte min personlighet. Väl avklarad missar jag vagnen till Hjällbo och efterfest hos Micha. Irrar i staden. Tar mig in på Trädgårdsföreningen och irrar runt på uppriven, frusen jord. Klättrar upp på ett hustak och hoppar ner i en stor taggbuske. Jag får kämpa i tio minuter för att äntligen falla ner på marken. Hem. Hem. Hem. Denna kyla. Hem.

Max kommer till mig på lördagen. Anna har bjudit oss på fest hos sig. Jag har inte ätit på hela dagen och får inte i mig något förrän halv tio. Jag skakar och är mest irriterad. Max är irriterad på mig. Hans bakfylla gör samma sak med honom som med mig.
Först tror jag att jag somnar mest hela tiden men efter några cigg och några öl känner jag hur det lättar på galoscherna, varpå vi bestämmer oss för att dricka trettio-kronors-drinkar nere på Café Olof. Vi lägger oss inte förrän sju någon gång.

Jag har inte kunnat ta mig upp, klockan slår halv tre och ytterdörren slår igen. Max och Anna har handlat frukost. Scones. Kaffe. Te och ost. Marmelad. Livet känns plötsligt väldigt enkelt. Och erika kommer. Caroline också. Vi pratar medans jag somnar. Klockan är kvart i fem och jag beger mig mot replokalen. Glömmer mina nycklar. Fan. Tillbaka. Hämtar datorn. Kommer sent. Hatar mig själv lite. Spelar trummor och ler igen.

Går inte och lägger mig. Jag bibehåller min dygnsrytm jag inte vill ha. I mitt huvud ekar någon slags längtan att ha kontroll och fullt ansvar över sitt liv. Hur jag lever nu känns ju också vettigt och härligt – men det är så jävla jobbigt. Ibland känner kroppen inte mig. Jag förtvinar.

Ät
Promenera
Träna
Sov
Kom i tid
Gör läxorna
Betala räkningar
Städa
Diska
Tvätta

^
| |
Livsnödvändiga saker jag prioriterar sist.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: