Home

Gandhi-epedemi & Curtis-dystymi

7 februari, 2008

Mood: Half-past-four-worrienes

 

 

 

Music: Joy Division – ”Atmosphere” from ”ATMOSPHERE”

 

Skulle ha skrivit något om igår, men somnade vid nio för att vakna upp och somna, vakna, somna, vakna – jag vet inte hur många gånger. Varje dag under en period av tre, fyra veckor har det varit så. Det är ett jävla helvete, för man ser inte början och slutet på en dag, utan allt smälter ut i en enda lång vecka istället. Just nu ser jag ingen förändring, men det kommer väl framöver.

Niko är enligt en indier på couchsurfing.com en “filthy cunt” eftersom Niko alltid ska ha sista ordet. Att han inte fattar att hon tycker det är kul att driva det till absurdum är ju skitroligt bara det, men snart får han vakna upp – annars lär han lyckas med att slänga ut Niko och då vinner hon vadet om vem som åker ut först från couchsurfing.com. Väntar spänt på upplösningen och publiceringen av det hela. (En följetång hade gjort det ännu mer spännande.)
Det jag stör mig så jävla mycket på är hur jävla puttenuttigt allt är, i varenda profil står det något med att man är “positive-minded”,“love to meet new people” och “Carpe diem”. Carpe diem my ass – kan de inte vara lite mer orginella, eller har alla människor som inte är nyliberala drabbats av nån slags jävla Gandhi-epidemi? Består världen bara av tre typer av människor – Mahatma Gandhi:s, Johan Staël von Holstein:s och Ian Curtis:es? Man börjar ju undra.

Apropå Joy Division, påminde mig om vad Mr. Terapeut tog upp. Dystomi är något jag aldrig sprungit över innan, men som känns ligga nära mina beteenden. Jag vet inte varför, men det känns lugnande att möta det. Att tycka att det är ok att man är som man är och slipper ha skuldkänslor för det. Inte därmed sagt att man ska gömma sig bakom det, fan heller. Jag tänker försöka komma i tid och försöka få en ok sömnrytm och äta lite mer regelbundet, men med lite mer självtillit. Mörkret i huvudet blir lite mer som en kall, dimmig sommarmorgon, när solen går upp.

Skolan är nyttig. Jag trivs med gruppen, hur frireligiöst det ändå kan kännas ibland. Imorgon har vi rytmik-tanten Anna-Marie som är tuffare än vilken suicidal emounge eller hormonrubbad kicker som helst. Hon gör mig verkligen glad. Hon är puttinuttig också, men på ett helt annat sätt. Hon låtsas inte, hon är sådan, hon är äkta, ingen kliché.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: