Home

Jag, passa tiden?

5 februari, 2008

Mood: Eager but worried

Music: Phoenix – ”Everything is everything” from ALPHABETICAL

– “Vad ska det bli för lärare av dig om du alltid kommer försent?”, frågar min kursledare Inger efter sista seminariet på delkursen hållbar utveckling. Jag förklarar att jag tror att jag kommer bli en bra lärare och att jag kommer lära mig att hantera mitt problem att alltid komma försent. Dessutom har jag alltid varit sådan. Det går inte att förklara. – “Det är ingen annan än du själv som kan ändra det”, svarar hon. Som om jag inte redan visste. Det är ingen som ställt krav på dig. Alla omkring dig låter ditt oansvar gå förbi. Som om jag inte redan visste.

Johan säger till mig på det sista repet under söndagen efter att jag kommit försent tre rep i rad som vi hade förra helgen. – “Om du ska spela i band måste du ju komma i tid. Ok att du kommer försent någon gång ibland, det gör vi alla, men när du gör det för ofta så undrar jag om du har något problem?” Ja. Jag har problem. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag vill inget bortförklara, han har ju rätt. Mattias hade rätt för två år sen när jag blev tillsagd för samma sak.

Är det egosim? Bryr jag mig inte om mina vänner? Om min framtid? Är det hopplöst?

Max ringer mig runt halv ett. – “Ska vi ut till Röda sten och ta en promenad, det är så fint väder. När ska vi ses?” Jag vaknar upp när han ringer, men måste bara sova lite till. Hade suttit uppe till sju, halv åtta igen. – “Jo, men vi säger halv tre, så hinner jag vakna till.”
Precis efter halv fyra dyker jag upp på Pedagogen där jag ska träffa honom.
– “Varför ringer du inte för? Det är dålig stil tycker jag.” Som om jag inte visste. Och jag kan inte bortförklara, han har ju rätt. Men han är inte arg, han förstår hur jag fungerar och vill hjälpa till, inget annat. Man ser bara sina problem och inte andras.

Går det att lita på en människa som aldrig dyker upp i tid till den där fikan, som tappar bort saker stup i kvarten, missar lektioner och kommer för sent till arbetet.
Känner man sig trygg med en person som låter disken stå i tre veckor, städar än mer sällan, dricker för mycket även om den inte får och lånar pengar fastän den måste betala annat först?

Jag fattar inte hur man står ut egentligen – andra och jag. Och även om jag skriver ner det här så lär jag inte förändra mig i första taget. I augusti fick jag en remiss till terapi och jag talar med min kontakt om samma saker då som nu. Jag tycks inte förändras. Vill jag förändras? Ibland vill jag inte det – som att dekadensen ändå vann mig. Vill jag förändras? Ja, klart jag vill. Jag vill kunna känna att människor har tillit till mig. Men för det krävs det att jag har tillit till mig själv. Och det har jag inte än. Men det kommer, sakta men säkert. Det vet jag.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: