Klockan är tjugo över fyra och jag bara tänker att det här är ju för jävligt. Nån dålig kom o hjälp mig serie på tv rullar och ketchupen har blivit varm. I säkert en och en halv timme pulade jag med en satans playlist på spotify…. why why why? Den där buddistkillen som föreläser på lokala kanalen skriker i mitt öra – du har bara dig själv, sätt dig i första ledet. Du kan förändra dig och du är den enda som kan ändra dig själv, det är det enda budskapet. Och jag blir liksom provocerad av det där även om jag vet hur sant det är. Jag blir tjurskallig och ställer till ännu mer saker för mig. Och mammas röst från när jag var fjorton som ropar i det andra örat att jag bara sätter mig på tvären för att jävlas med henne. Och jag tyckte det lät så orättvist för jag ville ju inte skada henne och därför blev jag ännu mer sur, annat känsloläge visste jag inte. Men tydligen har jag det draget kvar. Någon slags tjurskallighet och gaphalsighet och otålighet och nu sitter jag uppe här igen och läser igenom gammal lyrik och funderar över livet med en Mariestad i handen. Jaha. Vad nu då? Mest brukar jag använda lokala kanalen till att skrattar röven av mig när den där tuppen till predikant i Livets ord står o gormar med helgalen blick bakom sina fyrkantiga åttiotalsglasögon och gråspräckliga hår.
Nä skit i honom nu. jag ska bädda sängen, borsta ut all sand och lyssna på nån psykadelisk och ointressant mumbo jumbo i stil med delfin och valsång så somnar jag nog ett tag.
Kungen hälsar förresten från Småland.
Vägarbetande zombies
18 december, 2008
Klockan är tjugo i ett och någon är ute med lövblåsare eller sågar ner ett träd eller styckar en människa med motorsåg. Men det förvånar mig inte längre då sopbilen kan komma runt fyratiden på morgonen eller att vägarbetarna för tredje, fjärde gången bestämmer sig för att bryta upp asfalten och lägga ny sisådär runt fem. Va fan är det med folk egentligen? Det är en sak att börja på med det om de arbetat så längre ner på samma gata där kontorslandskapen står höga och ståtliga, helt tomma på folk vid nämnda tider.
01:02: Jag kollar ut genom fönstret och konstaterar att jag inte haft fel denna gång heller.
Eftertänksamheten förbyttes till sömn. Jag åt burgare och kollade på en sleten zombiefilm bara för att ha något annat slags sällskap än all den disk som står på köksbordet. Man ska inte rulla upp sig i en filt om man ska på rockkonsert. Och att jag missade att hänga med Pitte Patten och Myn var ju bara ännu ett hånflin mot mig själv. Men komedien har alltid en uns av tragik så det bjuder jag väl på. Och att Johan Staël von Holstein först lägger av med Kulturrådet och nu också sitt kolumnande i Metro gör ju faktiskt torsdagen bara ännu bättre att vakna upp till.
