Om nätterna kommer de stora orden – om dagen förskingras de

Skolan ger mig i två veckor fält- och litteraturstudier på schemat. Min arbetsmoral är inte hög och oeffektiviteten är total. Ena dagen kan jag ligga tills solen gått ner igen utan att egentligen stigit upp mer än för toalettbesök och halväten macka i kylskåpet. Andra dagar flyger jag upp på morgonen och beger mig för att bygga muskler på “kärringmaskinerna” eller så glider jag fram som den fisk jag är i vattenbasängen på Valhalla. En tredje dag har jag korrespondens med Belgien om spelning och turné i maj för att den fjärde dagen skita i att bry mig om något som har med mig att göra – band, kropp, vänner, familj. Ta inte i mig, prata inte med mig, förnekelsen är den rätta läran… Det finns ingen konstant.

Niko bor hos mig tills hon flyttar till Barc​​​​​​​​elona nån gång i mars. Jag håller mer ordning nu än tidigare, och det är lättare att andas.​​​​​ ​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Chrille Palle och Mag bjuder över mig till för fransk thriller med projektor. Måns likaså, fast sprit istället för film. Får sova på Hisingen efter några öl. Jag städar lite, tränar lite… Där vill jag befinna mig med sakerna som gläder och lugnar mig.

Men nätterna det senaste. Det här mörkret. Jag är inte rädd för det. Jag tycker mest det är tråkigt, bara ligga där. Det kliar i kroppen och tankarna biter varandra i svansen för att samtidigt bara vara en enda, man vet varken ut eller in. Mina drömmar mer vivida än på länge. Den senaste veckan har jag vaknat upp av att nästintill lappa till sängkamraten, sparka sönder väggen eller ligga halvt strypt av täcket längst ner vid sängkanten. Jag vet inte vad det är, men förmodar det är medicinen som spökar. Känner aldrig av det mer än just med den här sortens – svettas som fan, muntorrhet, hjärtklappning och magens konstanta framförande av O Fortuna.

Men egentligen, varför gräva ner sig så? Jag ser fram emot spelningarna med Think-box på Sticky Fingers och Kontiki, majturnén med Protestera och de tre skivor jag spelat in förra året och som börjar hitta hem och bli verklighet. Långfilen är god och kängpunken sticker ut ur högtalarna. Knopparna på en del buskar visar sina gröna skott. Men att besluta sig i detta inferno av vår, vänner och vittring på frihet kräver något av mig och jag vet inte om jag är villig att släppa ältandet och den huvudbry det åsamkar mig. Har man varit där länge är det svårt att släppa.

Vilken ände att börja i?

Till slut kommer jag mig för att lägga fingrarna på tangentbordet och på world wide webs sodomistiska anslagstavla kladda ord som är mina.

Att redogöra vad man har gjort den senaste veckan gör ingen glad. Jag förbehåller mig rätten att saker och ting i detta inlägg kommer vara allmänt ofukoserat och illa skrivet. Se det som automatisk skrivning i tjugo minuter utan stopp. Därefter listar jag vad jag planerat lägga upp här. Låt galenskapen ta vid:

00:00

“Det låter inte som något annat, världen repar sina fingrar längs glaset och jag tittar upp åt vad som ser ut som ett ollon. Men han säger inget utan påpekar att du ska somna om. Det är inte natt, det är inte dags att gå up än. Så jag håller käften, stoppar en pillerburk i halsen och skriker att jag ska sova, bara du säger att du älskar mig din fan. Jo jag ska ska jag ska, säger ollonet och dansar med Rivserdatnigal, jag vet inte vem det är, nån som bor i mina fingrar säger han. Ollonet alltså, Men vad gör du här säger jag? Lämna mig nu, jag har lovat att sova. Sen drömde jag inte mer den dagen.

På morgonen vaknar jag av att min älskade kommer med ett glatt leende och en Crass-skiva instoppad i skinkorna och talar om att brevbäraren är faster med Leif Loket Olsson. Fint tänker jag. Han kanske kan fixa finanskrisen. Frågade du efter hans nummer undrar jag min älskade. Nej svarar den och petar mig i sidan, har du glömt vad det är för dag i dag? Jag glömmer de flesta dagarna innan de ens börjat fyller jag i medan en solros tappar sitt första blad. Den brinner lite i ena kanten, sen slocknar det där bruna djupet som bor däri. Nej jag vet inte svarar jag en gång till. När jag tittar upp står ingen där längre. Det är ett tomt rum med en tom människa och ett oskrivet blad som trillar ner i skon. Skon sjunger om ett torn på andra sidan gatan, jag tittar över men ser inget. Det är ju bra ett stort hål rätt ner i ingenting. Där ligger den andra skon säger skon. Jaha och det ska jag ta som ett uppdrag? Gör vad du vill med det. Den andra skon ligger där i alla fall.

Den första skon som talar me mig slänger jag i garderoben bland alla andra skor som inte kan hålla käft, som klagar på mig för att jag inte kan ta hand om dem, underhålla deras sulor som burit mig vida kring. Jag lägger mig på överkastet som ligger på golvet. Vi ligger med varandra. Den är röd och jag vit. Sen kommer en kille från McDonalds och vill vara med. ja varför inte tänker jag, vi har ändå inte tillräckligt med hjärta att förstå vilka vi är. Han säger att han heter Reidar men jag tror inte honom. På nätet heter jag det säger han. Hoppa i nätet istället svarar jag lite utmanande. Så där ligger vi, McDonalds-Reidar, överkastet och jag. Vi mumlar om apelsinskal och deras fräna doft om jul, vi har det så bra nu känner vi. Det är som att det kommer fram en till människa där ur överkastet. Ett litet hårdkokt ägg som har en pälsmössa från Karpaterna. Hej säger hon. Kan ni vara lite tysta, vi försöker faktiskt sova här nere. Är det du om slängt ner en sko som bara ligger och lipar förresten, säger hon med skarp stämma. Jag vet i fan säger jag först irriterad men sedan fylld av en oklanderlig avsmak. Jag säger åt överkastet att gå härifrån, och Reidar kan lägga sig på sängen.

​

Jag öppnar min fängelsehåla till garderob och krafsar bland de små pipen i mörkret. Till slut hittar jag skon, som ligger där med mitt oskrivna blad. Här säger den, jag har gjort en karta så du kan hitta ut ur din lägenhet. Jag blir knäsvag och köper tulpaner för skon att ge den andra skon när den kommer upp ur hålet. Först springer jag ner för trapporna ivrig som få, binder fast mig i handtaget så jag ska hitta hem igen. Kartan fladdrar och skon sitter på sne under min fot. Du har gått vilse säger den. Jag stannar upp i min holistiska iver, bänder mig om och står i tvättstugan. Kläderna hänger smutsiga, barnen har lekt i geggan igen. Men det luktar rent. Det luktar inte tvättstuga men bullkalas. det finns ingen som kan kontrollera om vi har vår midvinterfest här nere säger jag medan jag äter en av barnens åtsittande stringtrosor. Fy fan va de smakar, det här är inget bullkalas. Skon tycker att vi ska ta oss vidare. Hålet väntar i skon på att bli lagat. jag ger mig själv en tändsticka och bränner upp alla leksaker som luktar sjuk tradition och ber till guden som inte finns att han också kan brinna som bara fan. Men jag pratar bara rätt in i elden och ingen svarar. Kartan lyser upp och visar att det inte är långt kvar. Jag klättrar upp ur tvättstugans torktumlare och mosar en banan som mellanmål, dricker kaffe ur skon och ritar lite extra vägar att ta efter att ha klarat uppdraget med skon i hålet.

Vänd dig om så hittar du rätt. Jag vänder mig om. Där är det. Men varför sa du att det var ett hål, skon? Det är ju ett torn som pekar rakt dit det ska. Du såg det så jag sa ingenting. Du sa att det var ett hål och jag sa att det var ett torn. Du såg ett hål där uppifrån men nu här nere ser du att det är ett torn som pekar in i jordens mitt.”

00:20

*

Vad det här betyder vet jag inte, Freuds lärjungar får tolka bäst de förmår. Jag är fascinerad att det där under tjugo minuter hände i mitt huvud och gick genom mina fingrar.

*

Nu till den långa listan över planerade teman:

• En låt från något av all musik jag är anknuten till.

// Kalle