Satans. Jävla. Skitdagar.

Helt plötsligt slås man ut ur sin cirkel man lyckats bygga upp under två månader. En cirkel som står emot uppgivelse och stärker motståndet. Även om vissa dagar fortfarande är sämre kan jag ändå ta mig ur för att jag känt att jag orkat ta nya tag. Men nu, inga mentala skyddsnät kvar – endast apati. Igår vaknade jag, gick till psykologen, och kom hem igen. Sedan gjorde jag inget mer. Jag skulle planera skolarbetet, jag skulle sätta upp för inspelning och däremellan ringa viktiga telefonsamtal, jag åt inte förrän sju på kvällen. Istället hålögt modstulen och en hjärna full av varmt, vibrerande stålull – en bur byggd av en själv. Och idag har jag samma känsla kvar. Att inte komma igenom och förbi denna järnridå av självtortyr.

Först och främst behöver jag börja styra mitt skepp igen. Jag behöver slänga av mig självtvivlet, rensa hjärnan från all oro och se allt för vad det är, utan värdering eller påhittade armageddon. Bestämma sig.

Slötid

Igår kände jag att nu måste jag ta mig över det här stupet, detta ingenting. Men dagen har gått likt tidigare dagar. Mentala kedjor håller mig fången och stirrande tvinar musklerna runt ögonen.
Jag lyckas ta mig ut med cykeln på rotlös tur och funderar på acceptans och hoppas därigenom att finna bot.

Substans

Hittills har hela dagen gått åt… ingenting. Igår var det åtminstone bra då jag spenderade den med Anna och Tommy. Vi badade i Delsjön medan kräftor och blåst slet i våra sinnen tills vi gav upp och begav oss hem för att kolla på fotboll.
Jag cyklade en jävla bit, till Delsjön sen Gamlestan och tillbaka till Gårda för att åter bege mig till Gamlestan och till slut hem igen. Det enda som egentligen hindar mig är de dagar det blåser för mycket för njutelsen i att cykla försvinner då helt.

Jag kommer hem från några dagar i Växjö och möter smutsen och stöket, något som verkar vara en förlängning av min hjärnas kaos. Färskpotatisen hade förvandlats till något som mer liknade algbeklädda stenar. Men jag tyckte det var ganska fint ändå.

Men dessa dagar som inte blir, de är outhärdliga. Ibland undrar jag om folk fattar hur jobbigt det är att varken kunna lyfta sin kropp eller sinne till en fungerande nivå. Jag har ingen motivation att gå och jobba då jag vaknar vid tiotiden och ser SMS om vik på förskola som kommit vid åttatiden. Att sätta sig och göra sina restuppgifter känns som något tillhörande en annan person. Det enda jag accepterar är mitt självhat i ensamheten.
Jag spelar i punkband som har många texter som handlar om att peppa människor att orka ta tag i sig själv och sin omgivning som är en del av vår gemensamma värld. Men jag orkar inte ens själv. Och det dåliga samvetet är där och tuggar igen.

Jag väntar på en utredning om ADD som är mer omfattande än den jag redan genomgått. Jag vill få en mer exakt bild över vad som behövs göras något åt. I väntan på det har jag fått medicin (Voxra) som ska hjälpa mig både med min ADD och den depression som vissa dagar tycks slita mitt huvud itu. Jag känner dess hjälp då jag slipper sova lika mycket på dagarna men också biverkningar som gör mig skittrött och muntorr vilket stundvis tar mig tillbaka till ruta ett. Jag får hålla ut helt enkelt. Men alla planer jag vill utföra, de sker inte.

Offerplats

När ens hem ser ut som ett utflyttat råttbo, som att det inte bor någon här och lukten av mögel slår emot en. En mordplats, en reva i tiden. En tidningsnotis som flyter runt i en vattenpöl vid en ändhållplats. Lusten till något är lika med noll och under fryspunkten. Så jag gömmer mig under täcket och kuddarna och blåser på mina blåfrostiga fötter eftersom elementen inte vill fungera. Jag skruvar och skruvar mot plus men de står tysta kvar, fastklistrade längs väggen som oförstådda superhjältar.
Jag ger upp.

Rum som luktar nybryggt kaffe. Sorl och enstaka skratt då och då. Ett varmt hem och välkomnande, som känner sig omskött för att personen som bor där sköter om sig själv. Sakerna har sin plats. Stöket tillåts för att det snart plockas upp ändå. Nya rätter varje dag. En trygg sovplats som intas kring samma tid. En mentalitet som inte tar död på kreativitet och lust. Ett icke utestängande.

Jag längtar så tills jag orkar.