Kleptosjukan
10 november, 2008
Det är en natt för ett tag sen och jag stapplar in efter härlig fest på Röda Sten. Min bror ligger och sover och jag försöker att inte väcka honom, så söt som han är när han ligger där i min säng. Ända tills jag skriker rätt ut och undrar va fan han nu dragit in. Det visar sig att Erik varit konstnär i väntan på att jag ska dyka upp. Någonstans har han hittat en pallkrage och en sopborste toppat med med mitt paraply, sedan smält ihop det med ett järnrör och en vägkon. Visserligen har jag dragit hem konen och röret för en tid sen.
Det är då det slår mig. Erik och jag åker tydligen alltid på Kleptosjuka när vi är packade. Som små fjortisar söker vi spänning och undrar hur långt man kan gå. Vi blir små fnittriga pojvaskrar utan tanke på att nån kan bli jävligt förbannad för att vi tagit en övervakningskamera, sopborstar och spannar med grus i. I helgen fick jag av någon anledning för mig att jag skulle göra musik med två gula tremetersslangar. Jag släpar på dem tills några lägger sig i mitt nirvana och också vill delta i musicerandet. Jag fräser men förlorar en slang.
Stackars mamma. Hon ger en alltid den där blicken, “me va fan Kalle,” eller “men Erik, va tusan har du släpat hem nu?!?” Far vet jag inte gillar det men han har nog givit upp för länge sen. Vår uppfostran har aldrig inneburit respektlöshet inför andra människor eller med uppsåt velat göra andra ledsna, men vi har en tendens att jävlas lite väl ofta. Samtidigt har vi en lillasyster som är grymt bortskämd men störtskön på alla vis och en uppstyrd mellansyster som har villa, hund och må ni tro – senaste Volvo-modellen. Men jag beundrar henne för det ändå, även om jag själv har sjukt svårt att se mig i en sån situation.
Jag inser snart att publikationen av det här, redan efter en dags bloggande, förstör mina framtida möjligheter att få jobb. Men det skiter jag lite i. Vill arbetsköparna inte ha en så får de väl skita i det. Jag ställer mig på gatan och spelar musik. Däremot får ni ta det där med Erik och hans Kleptosjuka med en nypa salt, att jag ska riskera hans framtida arbeten för att jag är hans bror motsätter jag mig starkt. Men har ni lust så döp broderns konstverket.
