Satans. Jävla. Skitdagar.

Helt plötsligt slås man ut ur sin cirkel man lyckats bygga upp under två månader. En cirkel som står emot uppgivelse och stärker motståndet. Även om vissa dagar fortfarande är sämre kan jag ändå ta mig ur för att jag känt att jag orkat ta nya tag. Men nu, inga mentala skyddsnät kvar – endast apati. Igår vaknade jag, gick till psykologen, och kom hem igen. Sedan gjorde jag inget mer. Jag skulle planera skolarbetet, jag skulle sätta upp för inspelning och däremellan ringa viktiga telefonsamtal, jag åt inte förrän sju på kvällen. Istället hålögt modstulen och en hjärna full av varmt, vibrerande stålull – en bur byggd av en själv. Och idag har jag samma känsla kvar. Att inte komma igenom och förbi denna järnridå av självtortyr.

Först och främst behöver jag börja styra mitt skepp igen. Jag behöver slänga av mig självtvivlet, rensa hjärnan från all oro och se allt för vad det är, utan värdering eller påhittade armageddon. Bestämma sig.

Slötid

Igår kände jag att nu måste jag ta mig över det här stupet, detta ingenting. Men dagen har gått likt tidigare dagar. Mentala kedjor håller mig fången och stirrande tvinar musklerna runt ögonen.
Jag lyckas ta mig ut med cykeln på rotlös tur och funderar på acceptans och hoppas därigenom att finna bot.

Gästrum

Det är lite som att sommaren är på väg att ta slut, lite som att de lummiga och välkomnande grusgångar jag funnit måttar bredare och större till vägar av asfalt och jag vill inte sätta mina fötter där. Göteborg är vacker och i staden bor vackra människor som är mig nära. Men jag tar inte kontakt. Jag vet inte om det är att jag inte vågar eller om det är att jag inte orkar. Jag bläddrar i mina hjärnvindlingar efter något slags hopp om att slutföra helt vardagliga saker men det ekar tomt. Jag vill vara nyttig men känner mig värdelös. Jag är inte värdelös men jag känner mig sådan.

Vilka vapen finns mot detta ickevara? Jag har redan svaren. Strategier. Rutiner. Mål. Hopp. Konkretism. Och det är denna medvetenhet som skapar frustrationen, inte bara hos mig utan de omkring mig – vänner, föräldrar, syskon. Varför kan du inte bara göra det? Känslorna styr fortfarande mer än mina tankar vilket blockerar mina handlingar. Jag vill ha tillbaka min psykolog som faktiskt tog mig under sina vingar och lyckades få mig att se lite bättre i allt kaos.

Min känsla säger att jag vill ha en cykel. Jag vill sätta mig på den och cykla upp för en stor höjd. Där ska vyn vara fri och jag ska andas några djupa andetag. Sedan störtar jag ner bland träden och stenarna. Vinden blåser i ansiktet och friheten kramar i magen.

Tommy och Anna ringer. De är vid Delsjön och badar. Jag beger mig dit för ett kvällsdopp. Sommaren är trots allt inte slut ännu.