Gräset och det gröna

Inatt åskade det så jäkla mycket. Jag stängde av filmen jag kollade på och satte mig i det mörka köket. Regnet flydde från himlen neråt, hårt och snabbt. Blixtrarna small till ovanför huvudet på mig och jag tänkte att det ändå kunde träffa mig där jag satt i mitt öppna fönster. På golvet flöt bakplåtspapper och lökskal omkring i vattnet som hunnit forsa in. Mäktigt och förundrande. Dofterna.

Så jag vaknade ju inte tidigt idag. Och jag missade att göra alla viktiga saker. Fast det gjorde inget. Niko och Lena kom till mig precis efter att Veronica anlänt. Medan de väntade i salongen och snackade grus gjorde jag äpplepaj med vaniljsås och kaffe till. Man ska göra de saker man vill göra. Jag blir ofta stressad av att göra något jag vill göra för att det inte är viktigt i samhällets öga. Alla pratar om att fånga dagen men det ska man göra på bestämda tider och tiden är inte ett fängelse man ska bo i hela sitt liv. Även om jag far illa av det känner jag att det här sättet måste också få plats här på jorden.

Satt under lång tid idag för att hitta snyftande låtar till Spotifyspellista. Tycks behöva lyssna på sånt dravel just nu. Spellistan har fått heta Svenska mäns kärlekstörstan och tungmod. Imorgon ska jag göra en lista med motsvarande tema fast med kvinnor. Varför jag delar upp det så vet jag inte. Men jag fann det intressant. Sjunger personer om samma sak men med olika perspektiv, och vilka i sådana fall? Används olika språk, osv osv. Det har säker ni också tänkt på?

Hej då, nu ska jag försöka sova till snyftande män. Och dricka från mitt fyra liter frysta vatten från frysen med en undran hur morgondagen kommer se ut.

It’s a perfect day to throw back your head and kiss it all goodbye

Klockan är tjugo över fyra och jag bara tänker att det här är ju för jävligt. Nån dålig kom o hjälp mig serie på tv rullar och ketchupen har blivit varm. I säkert en och en halv timme pulade jag med en satans playlist på spotify…. why why why? Den där buddistkillen som föreläser på lokala kanalen skriker i mitt öra – du har bara dig själv, sätt dig i första ledet. Du kan förändra dig och du är den enda som kan ändra dig själv, det är det enda budskapet. Och jag blir liksom provocerad av det där även om jag vet hur sant det är. Jag blir tjurskallig och ställer till ännu mer saker för mig. Och mammas röst från när jag var fjorton som ropar i det andra örat att jag bara sätter mig på tvären för att jävlas med henne. Och jag tyckte det lät så orättvist för jag ville ju inte skada henne och därför blev jag ännu mer sur, annat känsloläge visste jag inte. Men tydligen har jag det draget kvar. Någon slags tjurskallighet och gaphalsighet och otålighet och nu sitter jag uppe här igen och läser igenom gammal lyrik och funderar över livet med en Mariestad i handen. Jaha. Vad nu då? Mest brukar jag använda lokala kanalen till att skrattar röven av mig när den där tuppen till predikant i Livets ord står o gormar med helgalen blick bakom sina fyrkantiga åttiotalsglasögon och gråspräckliga hår.

Nä skit i honom nu. jag ska bädda sängen, borsta ut all sand och lyssna på nån psykadelisk och ointressant mumbo jumbo i stil med delfin och valsång så somnar jag nog ett tag.

Kungen hälsar förresten från Småland.