Om nätterna kommer de stora orden – om dagen förskingras de

Skolan ger mig i två veckor fält- och litteraturstudier på schemat. Min arbetsmoral är inte hög och oeffektiviteten är total. Ena dagen kan jag ligga tills solen gått ner igen utan att egentligen stigit upp mer än för toalettbesök och halväten macka i kylskåpet. Andra dagar flyger jag upp på morgonen och beger mig för att bygga muskler på “kärringmaskinerna” eller så glider jag fram som den fisk jag är i vattenbasängen på Valhalla. En tredje dag har jag korrespondens med Belgien om spelning och turné i maj för att den fjärde dagen skita i att bry mig om något som har med mig att göra – band, kropp, vänner, familj. Ta inte i mig, prata inte med mig, förnekelsen är den rätta läran… Det finns ingen konstant.

Niko bor hos mig tills hon flyttar till Barc​​​​​​​​elona nån gång i mars. Jag håller mer ordning nu än tidigare, och det är lättare att andas.​​​​​ ​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​Chrille Palle och Mag bjuder över mig till för fransk thriller med projektor. Måns likaså, fast sprit istället för film. Får sova på Hisingen efter några öl. Jag städar lite, tränar lite… Där vill jag befinna mig med sakerna som gläder och lugnar mig.

Men nätterna det senaste. Det här mörkret. Jag är inte rädd för det. Jag tycker mest det är tråkigt, bara ligga där. Det kliar i kroppen och tankarna biter varandra i svansen för att samtidigt bara vara en enda, man vet varken ut eller in. Mina drömmar mer vivida än på länge. Den senaste veckan har jag vaknat upp av att nästintill lappa till sängkamraten, sparka sönder väggen eller ligga halvt strypt av täcket längst ner vid sängkanten. Jag vet inte vad det är, men förmodar det är medicinen som spökar. Känner aldrig av det mer än just med den här sortens – svettas som fan, muntorrhet, hjärtklappning och magens konstanta framförande av O Fortuna.

Men egentligen, varför gräva ner sig så? Jag ser fram emot spelningarna med Think-box på Sticky Fingers och Kontiki, majturnén med Protestera och de tre skivor jag spelat in förra året och som börjar hitta hem och bli verklighet. Långfilen är god och kängpunken sticker ut ur högtalarna. Knopparna på en del buskar visar sina gröna skott. Men att besluta sig i detta inferno av vår, vänner och vittring på frihet kräver något av mig och jag vet inte om jag är villig att släppa ältandet och den huvudbry det åsamkar mig. Har man varit där länge är det svårt att släppa.

Natt eller morgon och vad spelar det för roll nu?

Klockan är tio över sex på morgonen. När alla går upp så går jag och lägger mig. Nu känns ingenting men jag anar vad jag kommer möta när jag vaknar. Ska verkligen försöka tänka positivt. Nu har jag i alla fall tvättmedel så jag kan tvätta.

It’s a perfect day to throw back your head and kiss it all goodbye

Klockan är tjugo över fyra och jag bara tänker att det här är ju för jävligt. Nån dålig kom o hjälp mig serie på tv rullar och ketchupen har blivit varm. I säkert en och en halv timme pulade jag med en satans playlist på spotify…. why why why? Den där buddistkillen som föreläser på lokala kanalen skriker i mitt öra – du har bara dig själv, sätt dig i första ledet. Du kan förändra dig och du är den enda som kan ändra dig själv, det är det enda budskapet. Och jag blir liksom provocerad av det där även om jag vet hur sant det är. Jag blir tjurskallig och ställer till ännu mer saker för mig. Och mammas röst från när jag var fjorton som ropar i det andra örat att jag bara sätter mig på tvären för att jävlas med henne. Och jag tyckte det lät så orättvist för jag ville ju inte skada henne och därför blev jag ännu mer sur, annat känsloläge visste jag inte. Men tydligen har jag det draget kvar. Någon slags tjurskallighet och gaphalsighet och otålighet och nu sitter jag uppe här igen och läser igenom gammal lyrik och funderar över livet med en Mariestad i handen. Jaha. Vad nu då? Mest brukar jag använda lokala kanalen till att skrattar röven av mig när den där tuppen till predikant i Livets ord står o gormar med helgalen blick bakom sina fyrkantiga åttiotalsglasögon och gråspräckliga hår.

Nä skit i honom nu. jag ska bädda sängen, borsta ut all sand och lyssna på nån psykadelisk och ointressant mumbo jumbo i stil med delfin och valsång så somnar jag nog ett tag.

Kungen hälsar förresten från Småland.

Oroande notering

Mina sovrutiner är sprängda i bitar och det ser inte bättre ut än att allt är på väg att gå åt helvete. På de tider som inte är markerade med blått har jag varit vaken. Det går inte att sova. I natt låg jag i sängen mellan två & sex. Inget hände. Jag försökte med allt. Andningsövningar, spänna/släppa muskler, lyssna på ingenting, sätta på tv:n, stänga av den. Alla tankar tänkta samtidigt, men inga tankar tänkta.

​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​

Allt oroar mig. Jag har inga pengar – inkasso har skickat mig vidare till kronofogden, inget CSN, inget extrajobb. Jag skäms ihjäl. Många missade lektioner. Fem skolinlämningar som inte är inlämnade än. Ingen mer terapi för att jag missat för många gånger. Oduschad och nästan inga rena kläder. Jag är ett vrak som skäms ihjäl. Jag känner mig som en gathund på en rik hundtävling, fullt medveten om att jag är lika bra som alla andra byrackor men okapabel att brösta upp mig.

Att inte kunna lita på sig själv. På ett kallsinnigt vis sätta sig i de här situationerna. Jag lyssnar inte på verkligheten utan ser in i den tomma, grova handen.

Men längtan till att klara av detta ytterligare en gång och sträva mot att vara mer tillfreds med mig själv är ändå så stark att jag några timmar varje dag biter samman för att klara av det här skitlivet som just nu är.

Registrering – lycka

Med en väldigt pedantisk och nästan pennalistisk ton försöker jag nu på kvällskvisten ge mig ett mer värdigt liv. Det här är säkert den tionde gången i mitt liv som jag på allvar försöker rätta till en depression. Jag har egentligen aldrig lyckats utan använt dekadansen som flykt, vilken samtidigt har något av en underbar karaktär. Så min fråga lyder: Kan man vara ansvarig och dekadent samtidigt?

Nu ska jag sätta upp mål som gör att vardagen blir mer organiserad utifrån ett papper jag fått av min terapeut – “Registrering – lycka”.

1. Ovanstående lapp ska sättas upp i alla rum i lägenheten och ska läsas varje dag.
2. Sova mellan 23 – 07. Senast släkt lampa kl 00.00. Har jag inte hunnit klart med en aktivitet, får jag vänta med det till nästa dag, alltså planera om det.
3. Äta frukost, lunch, middag/kvällsmat
4. Träna minst två gånger i veckan, minst en timme varje gång
5. Repa minst två gånger i veckan
6. Öva musik – trummor, gitarr, piano – minst tre dagar, minst en timme varje gång
7. Kontakta minst en människa varje dag, antingen av nödvändighet eller för att bara pratas vid.
8. Rucka inte på en tid som är bestämd. Sätt ett larm och har du inte hunnit med en sak, får det vänta till senare.
9. Att hålla löften jag lovat mig och andra. Att följa målen ovan och resterande mål.
10. Överskrid inte mina utgifter. Betala i tid.
11. Datorn får nyttjas en och en halv timme för internet/nöje, och två timmar till skola.

Dessa mål ska uppnås men har ingen bestraffning på något vis. Klarar jag det inte ska jag inte se det som ett misslyckande utan gå vidare, ta nästa uppgift som om inget hänt och låta bli att älta. Det viktiga är att tänka om sig själv på det vis den första punkten i det refererade pappret beskriver.

God morgon

Klockan är åtta. Vid halv fyra inatt sket jag i att klä av mig kläderna, bädda sängen, borsta tänderna, släcka lamporna och kissa. Vänta… måste fan pissa…

Så, jag har bestämt mig för att slänga mig ut i bloggvärlden, helt ovetandes vart jag är på väg. Men det fick bli så, jag har tänkt påbörja det här i över ett år men inte kunnat bestämma vad jag ska nischa mig med, vilket jag förstått är en av tusen nycklar till framgång. Jag har redan insett att jag i väntan på något bättre mest kommer behandla min riktigt skeva tillvaro av humörsvängningar, ambivalens, stressrelaterade komasessioner och bitterhet av alla dess slag. Det är här jag står och stampar, det är här ifrån jag ska gå vidare och ni ska fan hänga med. Jag är väl medveten om att jag kommer skriva en blogg som jag själv inte skulle vilja läsa, era ögon kommer blöda av rent och skärt ointresse. Tills jag funnit min nisch…

Eller så är det det här. Och då får det vara så.