Sweet n” sour credits

Så min låt ”Weary as hell” återfinns i skatefilmen Sweet n” Sour. Gött att få ut musiken lite utanför sina egna väggar. Tackar ju Isak Lindberg för att han gav mig möjligheten.

Her eyes turn blue

Kristofer Åström är den första jag ser i tv-rutan när jag slår på något efter nio. Mannen med de stora känslorna säger programledaren. Något måste man vara stort på svarar Kristofer Åström. Imorgon släpper han typ sitt tusende album. Jag har tappat räkningen och tror inte ens jag har hälften även om det är en lagom radda där uppe i skivsamlingen. Programledaren undrar hur A Camp beter sig mot sina förband, eftersom de spelat tillsammans på Cirkus dagen innan. Mitt lilla indiehjärta skriker INKOMPETENS och menar att A Camp är väl för fan varken större eller mindre än Kristofer Åström. Cardigans, ok, men A Camp? Kristofer Åström menar att de har en väldigt bra relation och att det inte rider några höga hästar. Och så skriker indiehjärtat igen – de har ju växt upp tillsammans på varenda festival i Europa de senaste tio åren. För i helvite. Och där någonstans börjar jag fatta att det är inte en nyttig röst att lyssna till eftersom den säger att jag vet mer om Kristofer Åström än vad Kristofer Åström vet om sig själv. Som en liten näbbmus fångar jag den mellan fingrarna och knipsar till den över nacken. knak. Men den kommer tillbaka igen när man minst anar det.

So much out the way

Ny dag. Jag är vid gott mod minsann. Det är konstigt. Jag känner mig inte orolig eller jobbig. Tyvärr innebär det också att jag får för mig att nån jävla skit säkert dyker upp. Men det där skrocket får jag lägga på hyllan – det är ju fest för fan. Vi ska handla ingredienser till pezza till banden. Systemet. Rigga ljudet. Ja det här blir bra. Skulle vilja dokumentera hela kvällen men med en sketen mobilkamera som i fotoläge har regnbågens alla färger bådar inte för succé. Så länge får vi nöja oss med Niko som kör Lurs saker till repan.

Fattar inte varför något så kul som att leta upp ny musik alltid kommer i slutet av allt att göra. När det vankas fest och jag sagt jag ska spela skivor tänker jag att jag ska vara väl förberedd. Men nio av tio gånger sätter jag mig panikartat nån timme innan vi ska ses. Jag vill ge något speical. Finns det inget bättre än att bli överrumplad av musik du inte hört men som sliter mattan under fötterna?!?

Nä lite Estelle till, sen kör vi igång.

Songsmith – vart har du varit hela mitt liv?

Songsmith är ett nyutvecklat program av Microsoft som ska få icke musikkunniga människor att göra musik. Alltså, jag orkar inte ens förklara – det är så jävla dumt att jag måste låsas in på psyket och lobotomeras. Det här är audial warfare som Dwid i Integrity vurmade för. Sätt mig på Guatanamo Bay – låt mig brinna i den eviga skärselden, men låt mig slippa denna mentalsjukdom som Songsmith är.

Songsmith commercial

Vill ni ändå inledas i frestelse så lyssna på de här smakproven:

Radiohead – ”Creep”

Beastie Boys – Intergalactic

Van Halen – ”Runnin with the devil”

För att rensa skallen lite så kommer Ernie och Bert från Sesame Street och sjunger för er.

Microkloggande

Henrik min kära vän skriver till mig på facbook om att microblogga:

“gud va jag inte fattar varför man håller på med det. vad är så intressant med det? vanlig blogg, visst okej om det inte vore för att begreppet blogg inte är någonting. Blogg är ungefär som att kalla en kanelbulle för en klogg när klogg faktiskt bara är en kanelbulle. Men microblogg? Hallå? Microklogg? Ännu dummare.”

Och visst är det så. En blogg är ju en hemsida som alla andra. Som jag tänker var internet i början, förenklat sagt, en enda stor community. Man gjorde personliga hemsidor som fåtalet människor besökte, de som hade kunskap och intresse för det. När internet blev publikt och användarvänligare fanns det inte längre någon gräns för vem som kunde delta och utveckla nya idéer. Och ju mer åren gått så har också begreppsvärlden vuxit sig enorm.

Nu heter det inte bara hemsida utan community, blogg och mailtjänst. Nu lägger vi upp hela våra liv på nätet utan försiktighet. Skulle jag fylla i ett formulär för nätsäkerhet hade jag säkerligen legat i riskzonen för idiotiskt spridande av personliga uppgifter. Hur många konton har man inte hos olika mailtjänster och communityn? Hur många använder man egentligen alls? Kommunikationen är densamma men möjligheterna att uttrycka sig är nästintill oändliga, på ont och gott.

Något direkt svar har jag egentligen inte till Henke. Men jag undrar däremot, är det egentligen något att uppröras över? För låter det inte lite gubbigt? Är det inte en omedveten bekännelse att man faktiskt inte hänger med riktigt längre. Jag är ju sån med vinyl.

Jag har en fördom om att kids idag inte har vinylspelare. Och att det inte är krångligt att fixa fram musik man gillar. Men jag älskar när det är krångligt och man måste gå till vinylspelaren och byta sida. Ställer man en musikintresserad från -79 och en annan från -09 så funderar jag på om de uppfattar på musik på samma sätt. Kassettband, vinyl, cd, minidisc, mp3spelare och säkert tusen andra sätt att uppleva musik på har gjort musiken som något man inte kan ta på. För musik tänker jag ska upplevas av alla sinnen och inte bara hörseln. Guu va flummigt det blev. Knyta ihop påsen? Musik, mat och internet är samma sak. Jo och förresten, Henke startade visst en egen hemsida.

​