Cilihili

Kanske jag varit blind men jag har inte sett så mycket av Cilihili i media. Googlar jag hittar jag en intervju i Sydsvenskan och lite recensioner på debutalbumet ”Not Listening”, samt ett Myspace- och ett Twitterkonto.

Jag vill uppmärksamma Cilihili för att Cecilia Nordlund, som står bakom namnet, är så jäkla grym. Inte bara för att hon är delaktig i Popkollos verksamhet eller för att hon är ute och spelar med Fever Ray. Nä, hon var en del av den svenska 90-tals indien och frontade ett av de bästa band som finns i min mening, Souls. De släppte två skivor med en tematisk ljudbild där knäppa mellanspår missljuder i väntan på att nästa låt börjar. Shellacs Steve Albini rattade både ”Tjitchischtsiy (Sudêk)” som kom -94 och ”Bird Fish Or Inbetween” som släpptes -95.

När jag lyssnar på ”Not Listening” blir jag så jäkla glad. Jag låter som en pengagirig galning à la Bert Karlsson men när det känns rätt igenom varm integritet och genuin kreativitet smälter jag såklart.
Sparsmakade, viskande melodier tickar fram bland å ena sidan ilskna fuckyougitarrer, å andra sidan peppiga och danspulserande arrangemang. Texterna är enkla men sätter sig som ett vackert halsband runt halsen, ungefär som det där Ebba fick av Mårten i ”Ebba & Didrik”. Det är små berättelser som ställer frågan om vem fan du är och subtila förslag på hur att förändra samhället till det bättre.

Jag hoppas att Cilihili hinner ut mer på vägarna så man får se dem. Har missat ett antal spelningar runt om i Sverige. Men det är en helt annan historia. För nu får jag nöja mig med skivan ”Not Listening”. Hur som helst förgyller Cecilia Nordlund fortfarande den svenska indien!

ps. Roast på Berns har Cilihilis låt ”Mad Girl” som vinjett märkte jag nu. Kul!

Her eyes turn blue

Kristofer Åström är den första jag ser i tv-rutan när jag slår på något efter nio. Mannen med de stora känslorna säger programledaren. Något måste man vara stort på svarar Kristofer Åström. Imorgon släpper han typ sitt tusende album. Jag har tappat räkningen och tror inte ens jag har hälften även om det är en lagom radda där uppe i skivsamlingen. Programledaren undrar hur A Camp beter sig mot sina förband, eftersom de spelat tillsammans på Cirkus dagen innan. Mitt lilla indiehjärta skriker INKOMPETENS och menar att A Camp är väl för fan varken större eller mindre än Kristofer Åström. Cardigans, ok, men A Camp? Kristofer Åström menar att de har en väldigt bra relation och att det inte rider några höga hästar. Och så skriker indiehjärtat igen – de har ju växt upp tillsammans på varenda festival i Europa de senaste tio åren. För i helvite. Och där någonstans börjar jag fatta att det är inte en nyttig röst att lyssna till eftersom den säger att jag vet mer om Kristofer Åström än vad Kristofer Åström vet om sig själv. Som en liten näbbmus fångar jag den mellan fingrarna och knipsar till den över nacken. knak. Men den kommer tillbaka igen när man minst anar det.