Substans

Hittills har hela dagen gått åt… ingenting. Igår var det åtminstone bra då jag spenderade den med Anna och Tommy. Vi badade i Delsjön medan kräftor och blåst slet i våra sinnen tills vi gav upp och begav oss hem för att kolla på fotboll.
Jag cyklade en jävla bit, till Delsjön sen Gamlestan och tillbaka till Gårda för att åter bege mig till Gamlestan och till slut hem igen. Det enda som egentligen hindar mig är de dagar det blåser för mycket för njutelsen i att cykla försvinner då helt.

Jag kommer hem från några dagar i Växjö och möter smutsen och stöket, något som verkar vara en förlängning av min hjärnas kaos. Färskpotatisen hade förvandlats till något som mer liknade algbeklädda stenar. Men jag tyckte det var ganska fint ändå.

Men dessa dagar som inte blir, de är outhärdliga. Ibland undrar jag om folk fattar hur jobbigt det är att varken kunna lyfta sin kropp eller sinne till en fungerande nivå. Jag har ingen motivation att gå och jobba då jag vaknar vid tiotiden och ser SMS om vik på förskola som kommit vid åttatiden. Att sätta sig och göra sina restuppgifter känns som något tillhörande en annan person. Det enda jag accepterar är mitt självhat i ensamheten.
Jag spelar i punkband som har många texter som handlar om att peppa människor att orka ta tag i sig själv och sin omgivning som är en del av vår gemensamma värld. Men jag orkar inte ens själv. Och det dåliga samvetet är där och tuggar igen.

Jag väntar på en utredning om ADD som är mer omfattande än den jag redan genomgått. Jag vill få en mer exakt bild över vad som behövs göras något åt. I väntan på det har jag fått medicin (Voxra) som ska hjälpa mig både med min ADD och den depression som vissa dagar tycks slita mitt huvud itu. Jag känner dess hjälp då jag slipper sova lika mycket på dagarna men också biverkningar som gör mig skittrött och muntorr vilket stundvis tar mig tillbaka till ruta ett. Jag får hålla ut helt enkelt. Men alla planer jag vill utföra, de sker inte.

Gästrum

Det är lite som att sommaren är på väg att ta slut, lite som att de lummiga och välkomnande grusgångar jag funnit måttar bredare och större till vägar av asfalt och jag vill inte sätta mina fötter där. Göteborg är vacker och i staden bor vackra människor som är mig nära. Men jag tar inte kontakt. Jag vet inte om det är att jag inte vågar eller om det är att jag inte orkar. Jag bläddrar i mina hjärnvindlingar efter något slags hopp om att slutföra helt vardagliga saker men det ekar tomt. Jag vill vara nyttig men känner mig värdelös. Jag är inte värdelös men jag känner mig sådan.

Vilka vapen finns mot detta ickevara? Jag har redan svaren. Strategier. Rutiner. Mål. Hopp. Konkretism. Och det är denna medvetenhet som skapar frustrationen, inte bara hos mig utan de omkring mig – vänner, föräldrar, syskon. Varför kan du inte bara göra det? Känslorna styr fortfarande mer än mina tankar vilket blockerar mina handlingar. Jag vill ha tillbaka min psykolog som faktiskt tog mig under sina vingar och lyckades få mig att se lite bättre i allt kaos.

Min känsla säger att jag vill ha en cykel. Jag vill sätta mig på den och cykla upp för en stor höjd. Där ska vyn vara fri och jag ska andas några djupa andetag. Sedan störtar jag ner bland träden och stenarna. Vinden blåser i ansiktet och friheten kramar i magen.

Tommy och Anna ringer. De är vid Delsjön och badar. Jag beger mig dit för ett kvällsdopp. Sommaren är trots allt inte slut ännu.