Mörka skogar
23 juni, 2010
Åkte till Växjö. Ettas MS jävlades och vi hade inte setts på ett tag. Att ha en relation många gånger på avstånd tar på krafterna. Så skönt att hålla om igen.
Sytern min har en unge på tio månader. Lowe, som är störtskön såklart. Läs mer om honom här.
Vi besökte en antikhandel/loppis utanför Sandsbro. Hittade snopet två Instamatic kameror varav en tycktes fungera felfritt. Dock verkar det som att 126-filmen som kameran använder sig av inte tillverkas längre. Man får mig leta ett bra tag innan man hittar det, och då lär priset var ganska saftigt. Instamatic på Wikipedia.
Morfar Steffo dansar runt med barnbarnet sitt!
På vägen till att hyra film (Bronson) började det krypa i kroppen. Förstod vad det var när jag såg Café Zitys skylt. Dansband och landsort i ett vedervärdigt hopkok. Men det har ju ändå sin charm och går nog bra för dem.
Sen åkte jag hem även fast jag inte var riktigt beredd. Behöver nämligen repa inför turnén som stundar i juli. Blir lite orolig för jag är inne i en period där det konstnärliga och koordinationen inte går hand i hand. Och uthålligheten är heller inte densamma, men detta beror ju på att jag inte sätter mig med trummorna så ofta som jag borde. Men att ge allt på spelningar är ju vad jag älskar och då blir det en jefla show!
Ro
20 mars, 2009
Nu har tiden gått ett tag och jag vet inte vart jag är på väg men hoppas att alla hinder med tjuriga sockärringar och nyvunna psykologer ska göra det lite lättare för mig att hantera omvärlden.
Det är sån där konstig färg på himlen nu, då den inte kan bestämma sig om det ska vara natt eller dag, ett slags intetvara, en möljlig armageddon. Erik brodern ser den också från sitt fordon på vägen till Göteborg, till mig. När han inkommit tror jag himlen bestämt sig för natt. Bra så.
Jag dricker först en Franziskaner. Sedan en Becks. Det luktar grönska. Tänker på de senaste dagarna av sol och att jag faktiskt var ute i den. Ofta ligger jag under täcke och glor stint mot den som jag vore en vampyr från helvetets djupaste hålor. Jag tål fortfarande solen och det är jag glad för.
Men jag är rastlös i kroppen. Har inte varit i skolan på typ sex veckor. Även om mina klasskamrater sa att vi skulle fixa det här tillsammans så vänder jag dem ryggen. Fula Kalle. Men det var inte menat så. Det är aldrig menat så. Det är inte med mening jag kommer försent eller lämnar in uppgifter ett år senare. Jag och stress har blivit varandras största ovänner. Och rastlösheten fortsätter rasa i min kropp. Mor och far går på knäna för min skull och det är med rörd och djup tacksamhet jag jag mottagit hjälpen de senaste månaderna. Och det är inte att jag inte vill ta ett jobb eller ordna fram mitt egna leverne. Min kropp och mitt psyke säger nej. Träsket av skam bubblar och jag sjunker djupare. Men jag ringer soc i alla fall. I hennes röst ringer ett kallt förakt. Jag lägger på och känner inte att solen som står i högan sky och ser mig genom köksfönstret alls värmer. Men jag kanske bara överreagerar.
Vi hörs av jag och Maria. Hon säger att min blogg påminner om hur hennes liv sett ut under många många år. Hon tycker att jag ska söka utredning för ADD, en av fyra diagnoser inom ADHD. Och ju mer jag lyssnar till vad hon har att säga, desto mer känner jag att det här verkligen är värt ett försök. Jag kollar upp Jenny Ström som hon tipsar och kanske att människor här nånstans tänker att jag är Den inbillade sjuke men särskilt hypokondrisk är jag ändå inte.
Från det ena till det andra. Brodern stormar in och kramar mig hårt. Vinylspelaren jag hittade som är lite lite bättre än min nuvarande spelar The Sound of Revolution och livet griper sin hand om mig igen.
Bröders samtal
3 januari, 2009
Till Erik från mig:
“Titta, en bild du tagit!”
Svar från Erik till mig:
“Titta, en brud jag knullat!”
Mellan någon slags humor och något slags allvar
27 november, 2008
Ibland dyker det upp små meddelande, antingen via sms eller mail, som min mor tycker är ofantligt roliga. Denna kultur av roliga historier och bilder är något jag endast ägnar mig åt när jag kollar in fjantiga klipp på youtube eller likvärdig sida. Så här lyder ett sms jag fick idag:
En annan dag, denna gång via mail, fick jag det här vidarebefordrat från mams:
Annelie är min moster, mammas lillasyster. Hon älskar sådan här humor och är förmodligen den som inspirerar mamma till att skicka terror-sms om skäggiga gamla äckel. För oss i familjen är hon lika med “Hej vad det går mellan pattar och lår!” och sen hennes avgrundsroliga skratt på det. Jag har ju inte den här knull-humorn direkt som de flesta andra i min släkt men jag kan tycka det är sjukt roligt när de drar igång massa sletna skämt som inte ens är särskilt underhållande. Det är snarare kontexten som är det roliga.
*
Har suttit i två timmar och rensat mitt gamla tangentbord. Det är det enda vettiga jag gjort idag. Och att jag plockade undan så jag kan dammsuga imorgon. Har i och för sig skrivit en annons så jag kan sälja min G5:a. Det skulle råda tillfällig bot.
Min bror skickar ett argt brev om att jag måste rycka upp mig. “Flytta hem”, är hans råd. Ta ett jobb i ett år i Växjö, bo hemma och få ordning på ditt liv. Jag förstår resonemanget, men jag känner mig lite som han i elefantröven. Brodern är en i mängden som ryter till. Så jag ställer mig i kören och övar stämman.
Vad man kan fundera på när sömnen inte infinner sig
18 november, 2008
Jag borde sätta upp några mål, ryggdunka min stolthet och skita i vad folk tycker. Jag har hamnat i ett tvivel igen, där människors val alltid är att avundas och blir helt blind inför sina erfarenheter och egenskaper. Mams säger alltid att man inte ska jämföra sig med de som är bättre utan med de som är på samma nivå. Hur vet man det? Jag har aldrig frågat henne om det bara gäller skolan (då detta hennes talesätt kommer upp) eller om det innefattar ens hela liv. Är det värt att följa? Vilken tradition följer denna? Kyrklig, socialdemokratisk eller småortsfilosoferande? Jag tolkar det som att man ska vara glad för det man har, där man är, försöka att inte se gräset på andra sidan för mer frodigt än det som man själv står på. Tar man det i sin takt kommer man dit också, eller tappar man intresset för den vägen och hittar en annan som betyder lika mycket, eller mer.
Mams, hon ringer mig ibland och undrar hur det är. Förmodligen lyssnar jag bara till hälften eftersom jag sitter och söker efter små roliga men helt meningslösa program till macen. – “Sitter du framför datorn nu igen”, undrar hon med mitt svar redan klart i huvudet. – “Mmm”, svarar jag och gör ett försök att ta bort ögonen från skärmen. Sen kanske hon undrar hur det går i skolan. – “Bra”, svarar jag med blicken fortfarande fäst vid datorn.
Har vi en dålig kommunikation? Vågar vi inte vara ärliga? Jo, absolut. När vi ses berätta vi om våra problem och hur allt känns. Vi ger varandra råd om stora och små saker.
Men i telefonen, då skäms jag. För att jag inte vill att mina problem ska bli hennes grubbleri. Jag vet hur hon ligger om nätterna vaken och inte kan sova för att Malin systern är ute med sina kompisar. Och så har det varit sedan jag var tonåring. Och med Jonna systern. Och Erik brodern. Mams lilla harhjärta som jag förstår precis men inte vill höja slagen i.
Vad är det för problem jag har då? Alla har ju problem, eller hur? Alla bär på tvivel och ifrågasättande varför man inte gör något åt situationen man känner sådant agg mot, som man vill se förändras till något positivt. Det är Skam. Jag bär på så mycket skam. Och allt är en fabrikation boende i mitt huvud, som inte finns men som förkroppsligar sig i mig och blir en verklighet omvärlden möter med antingen förståelse eller irritation. Det händer i oss alla någon gång. Och de flesta kan hantera det. Men inte jag, inte än, inte fullt ut, inte tryggt. Intellektuellt vet jag att jag är skitbra och grym på alla sätt och vis, men emotionellt kan jag inte ta in det. Jag kan förstå att människor tycker om mig och jag kan känna det, men när jag ser mig själv i spegeln om kvällarna och ska säga till mig själv att jag tycker om mig – blicken slår ner.
Skammen över att inte ha pengar nog att försörja sig, skammen att inte ta tag i att skaffa fram dem, skammen över att låna pengar av andra, skammen över att inte lämna in skolarbeten i tid och därmed inte få något studiebidrag, skammen att komma försent precis överallt, skammen över att inte våga säga vad man tycker, skammen över att inte känna sig trygg i vissa gruppers sällskap även om man vet att de är trygga personer, skammen över att sova bort hela dagar, skammen att säga en sak men göra en annan, skammen att inte känna sig trygg i sin sexualitet, skammen över sin oskylda kropp, skammen över att välja oansvaret, skammen över att inte följa sina drömmar.
Det föder bitterhet och man agerar därefter. En dålig anledning att gömma sig för andra blir till slut en bra anledning. Känslorna flackar fram och tillbaka, bipolariteten gäckar all slags synapser. Kroppen slutar vilja och lägger sig ner på sängen, stänger av kommunikationen mellan kropp och sinne. Jag vet vad jag måste göra, men låter det vara, jag tar skiten, den ankommande stormen.
Som Mams. Jag uppfattar henne som en varmhjärtad människa och lätt att ha och göra med. Men jag känner också ett sting av sorg när jag ser att hon inte gör de sakerna hon vill göra. Att låta sina drömmar komma i andra hand. Varför låter vi drömmarna allt som oftast komma i andra hand, se det som onåbart och några få andra förunnat?
“Förbjudet att förbjuda“
Hade inte mams och jag mått lite bättre om vi faktiskt inte såg det som onåbart, implementerade det i våra planer och såg att vi faktiskt tog oss framåt, kunde känna vinden i håret? Planen att följa planen.
Det här gäller inte bara oss två, utan hela vår familj. Det gäller inte bara min familj utan hela staden jag växte upp i. Inte bara i den stade utan ut över hela jävla världen. Men vi får inte glömma hur mycket som faktiskt begränsar oss. Inskränkthet i form av sexism, homofobi, rasism och liknande dagordningar både på bred och smal front, samhällelig som personlig – ser till att vi behåller våra positioner, låter oss hålla äventyren inombords, rädda för att inte accepteras för sina erfarenheter och egenskaper. Det klassamhälle vi lever i världen över förblir också det som sliter oss itu. Makten hos några få, koncentrerad till geografiska ytor med Adam Smiths osynliga hand som gud, gör det omöjligt för den lilla människan att välja sig själv och sin omvärld före slaveri.
(Jag kan aldrig hålla mig till en sak. Jag hamnar alltid någonstans kring världen och att vi alla är samma och har liknande problem. Hur gör man för att avgränsa och hålla sig till saken?)
Kleptosjukan
10 november, 2008
Det är en natt för ett tag sen och jag stapplar in efter härlig fest på Röda Sten. Min bror ligger och sover och jag försöker att inte väcka honom, så söt som han är när han ligger där i min säng. Ända tills jag skriker rätt ut och undrar va fan han nu dragit in. Det visar sig att Erik varit konstnär i väntan på att jag ska dyka upp. Någonstans har han hittat en pallkrage och en sopborste toppat med med mitt paraply, sedan smält ihop det med ett järnrör och en vägkon. Visserligen har jag dragit hem konen och röret för en tid sen.
Det är då det slår mig. Erik och jag åker tydligen alltid på Kleptosjuka när vi är packade. Som små fjortisar söker vi spänning och undrar hur långt man kan gå. Vi blir små fnittriga pojvaskrar utan tanke på att nån kan bli jävligt förbannad för att vi tagit en övervakningskamera, sopborstar och spannar med grus i. I helgen fick jag av någon anledning för mig att jag skulle göra musik med två gula tremetersslangar. Jag släpar på dem tills några lägger sig i mitt nirvana och också vill delta i musicerandet. Jag fräser men förlorar en slang.
Stackars mamma. Hon ger en alltid den där blicken, “me va fan Kalle,” eller “men Erik, va tusan har du släpat hem nu?!?” Far vet jag inte gillar det men han har nog givit upp för länge sen. Vår uppfostran har aldrig inneburit respektlöshet inför andra människor eller med uppsåt velat göra andra ledsna, men vi har en tendens att jävlas lite väl ofta. Samtidigt har vi en lillasyster som är grymt bortskämd men störtskön på alla vis och en uppstyrd mellansyster som har villa, hund och må ni tro – senaste Volvo-modellen. Men jag beundrar henne för det ändå, även om jag själv har sjukt svårt att se mig i en sån situation.
Jag inser snart att publikationen av det här, redan efter en dags bloggande, förstör mina framtida möjligheter att få jobb. Men det skiter jag lite i. Vill arbetsköparna inte ha en så får de väl skita i det. Jag ställer mig på gatan och spelar musik. Däremot får ni ta det där med Erik och hans Kleptosjuka med en nypa salt, att jag ska riskera hans framtida arbeten för att jag är hans bror motsätter jag mig starkt. Men har ni lust så döp broderns konstverket.
