Att finna sin nisch

Hur ska man göra sin blogg intressant?Jag har en del premisser som jag försöker följa. De handlar mest om layoutmässiga saker som styckeindelning, huvudmeningar i fetstil och bild för att vila ögonen på än bara texten. Men det räcker inte med det. Innehållet måste ju beröra och skapa eftertanke hos läsaren. Här kommer målet med en blogg upp. Och det är här det felar, tillsammans med att uppdateringsfrekvensen är väldigt låg. Eller felar… att skriva en blogg om sitt liv bara när man mår skit har ju sitt existensberättigande, men det blir i längden tjatigt för läsare.

Vad finns då att skriva om, som jag är intresserad av, som jag vill dela med mig av till andra? Jag känner mig inte speciellt insatt i ämnen som florerar på internet och i samhällsdebatten, jag är mer en inspektör av andras åsikter men har sällan något att tillföra mer än det som sagts. Jag har ofta mina uppfattningar och blir upprörd kring saker men kan inte hålla kvar glöden och skriva blogginlägg om det. Har så lätt att tappa fokus. Många gånger tycker jag att disskusioner som uppstår på internet via bloggar och sociala medier ofta bara stannar där och känns inte verkliga, som att det handlar om vem som kan munhugga sig till kändisskapet först.
Sedan finns det ju en gigantisk hög av humorbloggar, eller personer som skriver alltid med en humoristisk ton, vilka jag ofta tycker om att läsa. Men jag själv känner att jag inte kan skriva på det viset. Jag hittar bara mig själv åter och åter igen att skriva när jag spyr galla över mig själv eller samhället.

Det här får vara en allmängiltig puls som infekterat pumpar rödsvart, med kroppen i graven men händerna ständigt krafsande vid gravplatsens kant, som för att komma upp. Och till slut kanske jag också gör det. Med en något bättre uppdateringsfrekvens.

Looking back over the shoulder

Åter i GBG och kollar igenom mina gamla blogginlägg jag började med på Facebook och tänker att de kan jag slänga över till den här. Förmodligen inte intressant mer än för mig.
Och jag läser andras ord och fattar inte ett piss och hatar att jag reagerar som jag lovat mig själv att inte reagera. Men jag lägger mig ner och försöker tänka på annat. Internet är en fluga som stannat i min mat. En broms, en parasit och en kackerlacka jag hittills inte lyckats få reson på.

Idag har jag hängt med Niko. Vi åt glass och pratade om våra galna liv och den värld vi lever i. Vi är alla sjuka på något sätt. Så vi blandade det med 63ans buss hem till mig för kaffe och avi-letande. Det blev en drös minsann. Va fan är jag för en egentligen?!?

Och ingen mat hemma. Men middag hos familjen Ekborg lät lockande så jag hängde med dit. Eftersom Pam fått en ateljé på knuten i samma huslänga, frågade vi henne i sitt fanzinemakande om hon inte skulle joina. Brackmiddagen bestod av klyftpotatis, stekta champinjoner och chevré/valnöt/rockolasallad med turkyogurt till. Mina tomma mage skrek av glädje. Sommarsolen hasade sig ner bakom hustaken.

Innan jag for hem drog vi grova skämt medan Michael Jacksons minnesstund rullade på fyran. Med sin hatt på sne och handsken inkastad bölar nu Amerika ”…goodnight sweetheart well it’s time to go…” Jag gör det av helt andra anledningar.