Jag har försökt mig på att skriva nåt…

Jag har försökt mig på att skriva nått vettigt i över en vecka nu men det säger bara stopp i min hjärna. Det har varit bra dagar i Växjö men rastlösheten biter i mina vener. Hjärtat slår hårt och väller ur sig själv som en utslående blomma.

De här sakerna har varit bra: Renovera det vattenskadade garaget. Fotografera. Hälsa på Åskar i sin ateljé. Och att åka till Erik och Elina i Tofta. Försten till 21 i basket. Lurs sista spelning med den show de kört nu i över ett år om inte mer. Pappa som kramar mig hej då. Mammas bröd. Att cykla och lyssna på musik. Äta en äcklig Citron-Slush på en parkeringsplats med brodern.

Sedan är det saker som mer eller mindre gör att jag inte kan låta det bara vara såhär: Kärleken. Soc och pengar. ADHD utredningen. Föräldrarnas tjat om samma saker om och om igen.

Idag har jag tänkt åka till Göteborg. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Då tänker jag att jag ska stanna här. Men det blir jag ledsen av också. Så jag åker väl ändå. Miljöbyte en stund. Försöka skriva så mycket som möjligt. Hon för psyktemat tyckte det. Och det gör jag. Men jag använder det inte till något mer än att läsa det om och om igen, stirrandes in i orden. Letar efter något varmt. Förra året sprudlade jag faktiskt. Jag sket i vad människor tyckte om mig. En jargong som inte var en jargong. Jag låg efter men det skulle ordna sig. Nu lever jag i någon slags periferi av mig själv. Alla förstår men ingen förstår. Och jag hatar mest av allt att jag hela tiden gör mig till ett offer. För det är jag inte. Det är att jag inte kan hantera vemodet som bryter upp längs det torra skelettet.

Jag ska försöka ta Åskars råd att skriva och spela in musik nu när det är så här. Omvandla de onda sagorna till något man kan stampa takten till.

Det är kanske lösningen…

Man kanske skulle dra till barca i alla fall….

Kroppsåldern

Efter en helt underbar lördag tänkte jag att det krut jag tjänat skulle hålla mig igång under söndagen också. Men jag hamnade i en dvala som åt upp all slags fantasi och företagsamhet. Ett evigt ältande från lunch till klockan sex i morse uppblandat med sömn och skruvade drömmar. Inte en tår fallen men intui översvämmat. Utan mat i magen och bortglömd medicin. Magkatarren ligger i startgroparna.

Jag försöker bortse från gårdagen och se ny dag nalkas. Pappa ringde i morse igen för att väcka mig. Vi har kommit överens om det för att krascha det ekorrhjul jag nu springer i. Så jag beger mig ut på en promenad bort mot norra Gårda och sedan tillbaka för att städa upp all bråte i lägenheten.

För någon dag sedan räknade jag på min kropps egentliga ålder. Det såg inte så lovande ut. Även om jag tränar tre gånger i veckan och har ett grymt socialt nätverk jag kan tala högt och lågt med, väger depressionens fula kusiner dålig dygnsrytm, matvana och alkoholkonsumtion tyngre och slår över mot en äldre ålder. När går kroppens terrorgrupper till attack mot min korrupta hjärnbalk och ser till att jag ger mig det lugn jag så behöver?