Dag 10: En vinterbild. med association.
17 februari, 2011
Jag åker tåget hem från Filippa och Didi. Lund. Det är december 2010 och orden är inkapslade i de ofångbara tankemolnen någonstans ovanför mitt huvud. Handen sjunker igenom när den greppar efter dem, som att förvänta sig att någon tar emot en i fallet men inte gör det. Tågets dörrar öppnas på slutstationen, för ovanlighetens skull, vid utsatt tid. Förseningarna är något man klagar på, för att man ska klaga på det. Den här gången går jag ut genom dem och lämnar dem därhän.
Ibland kan jag stanna tiden i mitt huvud. Man går igenom ett pärldraperi innan man kommer in i dess vardagsrum. Står jag där och lyssnar på hur pärlorna slutar rassla så kan jag känna kroppen. Hur den står. Hur den är gravitation. Tar jag med mig den känslan ut ur vardagsrummet och låter tiden i mitt huvud börja gå igen, ser jag en riktning. Inte tydligt. Men en strimma, som ett hårstrå över kinden som kittlar och inte vill ge sig.
De monotongråa tankemolnen blir dagg på mina händer när jag håller upp dem framför mig. Höjer dem mot mitt ansikte, blundar och andas in gravitationen.
