Det blir bra

Igår valde jag att stanna hemma ett tag till i Växjö för att tänka ut hur jag vill att mitt liv ska ta sig. Ett par dagar inte i Göteborg som är min vardag. Här en frizon och en spegel att ställa sig framför, se in i ögonen och verkligen på allvar bygga sin framtid i miniatyr. Känna hur lugnet lägger sig när jag lägger pusselbit efter pusselbit på plats. För innerst inne vet jag nog vad jag vill. Men jag är gravt hämmad av mitt sätt att se på mig själv – hårda ögon, kall själ och ett icke inbjudande ansikte. Ett jag som ofta inte orkar med sig själv och sin omgivning, som stänger av alla känslor och dunkar huvudet i väggen tills en ny dag vaknar. Att se allt så klart gör ont – självinsikten är ju där, men inte handlingen.
Jag vill kunna visa min kärlek. Jag vill kunna visa rädslan och gråten. Min sårbarhet. Och jag blir arg på mig själv. Jag är ju ingen macho typ som inte vill visa känslor. Jag är en velourfjant som älskar drama och teater, scenen, musiken och skapandet – att välkomna in andra människor i en värld som speglar den vi lever i, eller kanske en värld som inte finns eller skulle kunnat. Och att kunna göra detsamma i mötet med människor i vardagen, främlingar som fränder. Att fylla sitt tomrum med materia, en tyngd i sina intuitioner.

 

Jag har skrivit samma texter i tretton år – på datorn, internet, i dagböcker, baksidan på kvitton. Kladdat, klottrat. Buntvis med problem jag ställts inför och som jag velat delge andra för att bilda en diskussion och lysa upp väg. Rummet överbelamrat med böcker, tidskrifter. Jag står inte i dikten och lever den. Jag står bredvid som en badkruka, väntande på att bli inbjuden.
Och jag vill inte längre. Jag vill inte gå den här vägen som är tretton år lång till och ytterligare lika lång tills jag dör. Jag vill för fan blöda utan att göra det självdestruktivt. Men i verkligheten där smärtan i min brutna arm gör mig gnällig och fem år finns ingen heroism. Där finns bara tåget hem till mamma och pappa och mitt beteende som sammanbiten arg tonåring. Och det är det jag måste förbi. Det är i en allvarlig diskussion med sig själv, en ärlig sådan, som jag ser min spegelbild förändras av att synapserna bygger andra ansiktsdrag – varma, mjuka och tillåtande. Ett jag som kan falla men resa sig på nytt med ännu starkare övertygelse att lyckas med sig själv. Från att ställa sig upp för att man måste, till att ställa sig upp för att man vill.

En hand på axeln

Jag sprang över ett mail jag fått av min bror för snart ett år sedan. Hans ilska är påtaglig. Borde känna samma sak. Så frågan kvarstår varför jag är så handlingsförlamad.

———————————————————————————————————————————————

from none none
till onda.sagor@gmail.com
datum 26 november 2008 20.49

http://www.somnproblem.se/hjalpmedelu

du kanske redan varit inne där?
du får fan skärpa dig nu, du kan fan inte hålla på såhär!
annars får du fan hyra ut lägenheten i andrahand, flytta hem hit o jobba i ett år så du kommer på fötter både ekonomiskt och psykiskt !!
du klarar ju fan av saker bara du vill plus att du är smartare än att göra samma jävla misstag om o om igen och göra dig själv illa, med skolan med sömnen, med läxorna med att dricka och med lägenheten! du hittar ju alltid en ny botten känns de som!

RYCK UPP DIG!!!!!!!!!!!!!!!

———————————————————————————————————————————————

Andas in, men inte ut.

Varje dag ser mer eller mindre ut.
Likadant med ångesten som jag känner starkt.
Det är ett evigt brus och jag får inte tyst på’t.
Jag kan skratta en del när jag är här själv hemma.
Något program som får mig att le, som visar något annat än det jag känner. Man tar sig till sina vänner, som är en tillfällig räddning. Men man tar sig inte ut, inte förbi sig själv.

Jag går från vardagsrummet till köket. Jag tänker att jag ska laga någon slags mat. Jag finner mig själv i sängen igen. Kissnödig. Någon har skickat ett mail om att infinna sig någonstans. Jag svarar inte men letar upp en obetydlig nyhet. Efter en halvtimme har jag glömt bort kroppens behov av rensning. Diskar en handduk. Sedan en gaffel och en kniv. Gör mat. Jag ska vara någonstans nu kommer jag på. Maten står kvar ensam på vardagsrumsbordet. När jag kommer hem ryker det inte från tallriken längre. Jag kissar. Jag har ett brev i min hand. Jag ska ge det till någon annan någon annanstans. Jag lägger mig ner, under täcket, drömmer om vem det kan vara. Och att jag vill vara den personen. Jag vaknar med en stor svart klump bredvid mig. Den låg i mig innan jag somnade. Jag känner rädsla. Ensamhet. Jag äter upp den igen, den svarta klumpen alltså. Känner på den torra jorden i blomkrukan men vattnar inte. Går förbi TV:n och ser en nyhet som betyder mycket, för andra. I köket står mycket disk, de väntar på att tas om hand av sin idol. Idolen är gammal och har gjort mycket för dem. Men en skugga av dålig karaktär skymmer sikten. Han går in i väggar och letar på konstiga ställen, efter vad, vet varken han eller disken. Flugor och grönt damm bosätter sig som parasiter. Karaktären bryr sig inte nämnvärt. Ser med synen, hör med hörseln. Vilket hjälper föga där de slåss. Jaget, idolen. Karaktären och allt i det svarta som svamlar och inte förstås.

Rensa ut varje uns av det som gör mig illa, som jag inte kan lita på. Jag ser i detta nu igenom ett dimmigt töcken och känner inget speciellt. Som alla någon gång. Detta skrattretande alla, som också varit med om det. Som jag vill trösta och finnas för. Men när man är i det, är där lättretlighet. Är spända muskler och sammanbitna käkar en mur. Känslor och kropp blir bara ben. Benvita vener som inte pumpar liv utan bara finns där.

Men vetskapen att det finns ett förbi det här, fortsätter morgondagen, och jag tar emot den och väntar på att jag kan forma den med mina egna händer.

Alla masker rämnar

Något jag ideligen återkommer till.
Jag ser människor, en åt gången. Vi kan säga att det är en han, den här gången. Vi kan säga att det är Anders Svensson efter 4-1 målet mot Albanien igår. Han har kommit hem och nu lägger sig ner i sin säng. Täcket över sin kropp. En lugn suck lämnar kroppen och sedan sprider sig det rofyllda leendet. Fan va bra jag är, tänker han. Vilken prestation. Sedan vänder han sig om mot väggen och blundar. Med sina fortfarande leende läppar som letat ner sig i magen.

Jag längtar till att också kunna göra det, på riktigt. Somna med gott samvete. Känna att man är redo för morgondagen. Som att stå på toppen av ett berg och andas in den friska luften.

Självhatet beror inte på dig

Jag orkar inte med den här dagen. Jag orkar inte med det här livet som det är. Jag orkar inte med att inte orkar med. Samhället är på mig hela tiden. Ända sedan jag började skolan skulle jag lära mig att uppföra mig, göra rätt, säga förlåt och bära skuld för att jag inte vill vara med på deras jävla skämt till civilisation. Samhället skapar sina monster och jag står här med horn riktade inifrån hjärtat och ut mot varelsen som vill våldta mig gång på gång, som försöker trycka in sin jävla kuk i hjärnan. Jag har gått här i år och dagar, försöker hitta ett hem i mig själv men det tycks bara bli svårare för var dag. Jag ser svartare, gör mindre saker, känner mindre glädje, känner bara lukten av bränt kött och ilska.

Jag har skapat den här situationen själv, säger jag till mig själv. Det var du som inte klarade av universitetet. Det var du som inte betalade inkasso i tid. Det var du som inte svarade på delgivningskvittona från kronofogden. Det var du som köpte ölen för att slippa all stress. Det var du som kom försent till precis allt. Det var du som inte orkade jobba. Det var du som inte var stark nog, som inte klarade av att bära samhällets förväntningar på dina axlar.

Och det är ju lika för alla heter det. Alla lämnar in i sista sekunden, alla har det jobbigt ibland, alla . Och jag vet. Men jag börjar känna mer och mer att jag skiter i det, att min egoism börjar tala och den talar till och med om att skita i allt och köra en jävla kniv rätt genom strupen bara för få ta ett ordentligt andetag innan man dör. Jag bygger mitt självhat och murar in öronen i orden som smakar paralys.

Men klart jag inte tänker göra det. Jag är inte så jävla feg. Jag härdar och biter ihop och står ut. Men jag vill ge igen. Jag vill ha revansch och bryta mark så att människor som inte passar in i det här gudsförgätna skitsamhället får plats och känner att de kan vara stolta även i alla moment 22 man hamnar i. Människor omkring mig mår så jävla dåligt för att förväntningarna är för stora och betyder för mycket för att göra något som verkligen betyder något för dem själva. Att uppskatta vem man är. Att veta att man fan duger. Jag är trött på att inte känna något värde av mig själv utan snarare på de saker man har och de saker man gör. Spräng skiten i luften. Nihilism har inte skadat människor men myndigheterna, vilket de kan behöva för att vakna upp.

Vikter

Igår satt jag på Grappolino i Haga efter att ha varit hos studievägledaren för att klistra ihop mina sargade restuppgifter. Ett glapp på två timmar gjorde att jag irrade runt i stan skithungrig. Drog in på första bästa fik och satte mig med en kaffe och hör och häpna, en Whitey. Det är klart blekansiktena ska ha en motsvarighet till Brownien.

Mittemot finns en antikhandel med prylar från alla möjliga tider. Något som verkade extra intressant var en liten låda med fyra, fem vikter i. Under den timme jag sitter där går massa barn och plockar i den, väger dem i händerna, jämför och byter med varandra. En tjej i trettonårsåldern stannar till, ser sig om för att inte verka ocool och känner på dem, en efter en.
Tio minuter innan jag måste rusa kommer en man på cykel och stannar utanför antikhandeln. Han är klädd i militärkläder, full mundering, som att han just hoppat av tåget från regementet han tjänstgör vid och sedan cyklat hit för att göra något mycket brådskande. Som många andra känner han på vikterna men stannar inte där utan fattar den lilla lådan i de båda händerna och stegar stolt in i butiken. Snart kommer han ut igen med lådan i en påse och cyklar sin väg.

Hur i helsike kan en liten låda med vikter vara så intressanta för så många människor? Finns det någon gemensam nämnare? En förnimmelse av far- eller morföräldrarnas hem? Klassrumme där man hade matte ? Beredning av hembränt eller kokaintillverkning?
Jag äter inte ens upp Whiteyn med hallonsås till. Den är för mäktig. Slår ihop dagens Metro och reser på mig, går ut i oktober och tar spårvagn sex mot Hisingen. Fortfarande funderande.

Ljudmolnet

Jag har lagt upp lite ljudsnuttar på Soundcloud för att jag tänker att det är bättre att ha dem liggande här i evigheter istället för på hårddisken i evigheter. Det är ju idéer så se dem inte som klara alster utan något som är på väg någonstans. Enjoy.

Bananaflies

Weary as hell

Delta

Måste

Pernilla en vän vaknade upp idag och sa till mig att ”du måste hela tiden.” Hon hade lagt märket till det redan i Malmö på Möllevångsfestivalen när vi sågs. Jag måste träffa massa personer var det. Men egentligen ville jag bara sitta på ett ställe och ta det lugnt. Men jag stressar upp mig och andra genom att inte kunna bestämma mig förrän i sista sekund. Och så är det väl. Jag måste ta medicinen. Jag måste äta. Jag måste ringa den eller den myndigheten. Ett ”måste” är ett ”ska” jag ”kanske” gör.

Emelia, en annan vän, skällde ut mig lite på samma festival för att jag inte ringt tillbaka och sagt att jag åkte med min bror ner istället för tåget, bara så att hon visste liksom. Och jag håller med. Och jag blev lite ledsen. Inte för att hon sa till mig utan för att hon ju har rätt. Det är inte meningen att det ska bli sådär. Min näsa räcker inte så långt och jag glömmer titt som tätt att tänka om mina vänner längre än den.

Jag åker till Oslo och äter chips till Tattootidningar. Kollar på film och vandrar i ett regnigt centrum. Åker dit och glömmer helt att jag har möte med bandet. Så jävla klantigt. Och jag skriver till dem genuint ursäktande att det inte var meningen. Som de hört tusen gånger innan. Och när jag säger det så är jag ju ärlig. Men ibland är jag kanske för ärlig för mitt egna bästa. Som i Slovakien där jag blev häktad för att jag inte kunde hålla käft om att det var jag som rivit ur en sida ur mitt pass för att jag året innan stått på Karlsberg station och spytt som en gris och visste inte vad jag skulle torka mig med. 3000 spänn hej då. Hur länge orkar vänner vara vänner? Men riktiga vänner orkar det. Hands down.

Och ibland fångar jag dagen på andra människors bekostnad. Och det är ett dilemma jag säkert kommer få leva med ett bra tag. Men när det är som nu att man vill träffa en person väldigt mycket så blir jag lite blind och speciellt när man inte kommer ses på en månad så beger jag mig bara iväg.

Gästrum

Det är lite som att sommaren är på väg att ta slut, lite som att de lummiga och välkomnande grusgångar jag funnit måttar bredare och större till vägar av asfalt och jag vill inte sätta mina fötter där. Göteborg är vacker och i staden bor vackra människor som är mig nära. Men jag tar inte kontakt. Jag vet inte om det är att jag inte vågar eller om det är att jag inte orkar. Jag bläddrar i mina hjärnvindlingar efter något slags hopp om att slutföra helt vardagliga saker men det ekar tomt. Jag vill vara nyttig men känner mig värdelös. Jag är inte värdelös men jag känner mig sådan.

Vilka vapen finns mot detta ickevara? Jag har redan svaren. Strategier. Rutiner. Mål. Hopp. Konkretism. Och det är denna medvetenhet som skapar frustrationen, inte bara hos mig utan de omkring mig – vänner, föräldrar, syskon. Varför kan du inte bara göra det? Känslorna styr fortfarande mer än mina tankar vilket blockerar mina handlingar. Jag vill ha tillbaka min psykolog som faktiskt tog mig under sina vingar och lyckades få mig att se lite bättre i allt kaos.

Min känsla säger att jag vill ha en cykel. Jag vill sätta mig på den och cykla upp för en stor höjd. Där ska vyn vara fri och jag ska andas några djupa andetag. Sedan störtar jag ner bland träden och stenarna. Vinden blåser i ansiktet och friheten kramar i magen.

Tommy och Anna ringer. De är vid Delsjön och badar. Jag beger mig dit för ett kvällsdopp. Sommaren är trots allt inte slut ännu.

Hic locus sanctus est

Det har gått en vecka utan att jag lagt märke till det. Jag ligger i sängen mer eller mindre hela dagarna och hatar mitt liv. Och det handlar om att jag inte tränar, att jag krånglar med soc, att jag missar läkartider, att jag dattar för mycket, att jag jag jag… Jag trivs inte med tillvaron. Jag behöver en smäll på käften. Henke säger att han ska göra mig hård igen som han gjorde förra året. Ingen fick sätta sig på mig. Jag var hård och stark och sket i vad folk tyckte. Och på nått vis gör jag det fortfarande, men på ett mer destruktivt vis.
Igår hade jag inga pengar så jag gick med tio kassar pant längs hela avenyn för att det låg närmast. Jag sket i vad folk tyckte, det här är mitt sätt att fixa pengar när jag inget annat kan göra. Jag liftar upp till Arvika i hopp om att vara där samma dag. Annars planerade jag att sova i skogen. Jag skiter i vad folk tycker om att jag gör så. Men skillnaden från innan är att jag skiter i vad som händer mig. Det är en sak att vara stolt över att skita i vad folk tycker om en och en annan att skita i sig själv och bara köra på liksom. Det här har drabbat mig innan och jag har skrivit om det säkert tusen gånger. Jag vet att allt sånt går i cykler men det känns bättre när man har saker under kontroll. Men nu skiter jag i om jag missat läkartiden, jag skiter i om skolarbetet inte lämnas in i tid, jag skiter i om jag sitter uppe till klockan fem och sabbar dygnsrytmen.

Istället dyker jag ner i självömkan och håller andan tills jag blir blå. Och det är så jävla egoistiskt så man dör. Övertolkningarna haglar öronbedövande och självhatet blommar upp som en cancersvulst i hjärnan. Jag vet ju att jag gör saker annorlunda och många gånger tycker jag det är helt ok eftersom det är jag, men det gör också att jag far illa för att ingen fattar vad jag håller på med. Och inte ens jag själv.

I all smörja lämnar jag er i alla fall med lite tips:

TRÄDÄLSKAREN- svensk dokumentär om människans alltid återkommande längtan till naturen (SVT Play)

HÄLSNINGAR FRÅN SKOGEN- svensk dokumentär som handlar om människor i ett litet samhälle någonstans i Falkenbergstrakten.

SVENSKA MÄNS TUNGMOD OCH KÄRLEKSTÖRST- Spotifylista jag inte ens har orkat redigera men som innehåller svenska snyftande män.