Jämmertid

En dag som denna. Blodröd bubblande irritation blandad med avgrundssorg jag inte kan förklara. En fördämning som gått sönder. Att inte kunna kanalisera något utan att alla tankar rusar på, lämnar kroppen och kommer tillbaka. Onödiga saker att tänka, värdefulla saker att tänka. Stora som små. Hela världens ruttenhet och människans likgiltighet inför varandras värden. Och jag tar ingen hänsyn heller. Drämmer på musik så högt att fönstren skallra. Det här är bara något jag måste genomlida. Eller genomgå. En trött gång, jämrande sekunder.

Besvikelsen över att inte kunna skapa sig förutsättningarna för att ta sig ur sin egen skit man skapat är outhärdlig. Jag tar ett steg framåt och två steg bak. Men så kommer man på att man går baklänges. Då känns det lättare. När sekunder blivit timmar och dygn blivit tid man kan andas igen.

Herz Und Mund Und Tat Und Leben

Det rör sig inte där inne. Stilla stelt. En ring som tappas i en avlägsen, uttorkad brunn. Tillslaget hörs men inte mer. Jag letar själ och uttryck inuti mig. En stadig berättarröst av lägereld som värmer, medan vinden snålblåser i träd och över sjö. Men jag är en man som äger stora domäner och vaktar dem noggrant och ilskt. Stiger du över gränsen åker huvudet direkt. Ingen pardon. Trygghet buras in och mod drivs på flykt. Här dominerar rädslan och vilsenheten – hålögd stirrar de över vidderna oemotsåndligt vackra men förbjudna att beträda.

Och varför egentligen? Jag vet inte. Eller jo. Det krävs arbete och flit. Det krävs ork och ihållighet. Det krävs att man höjer blicken över täckets kant. Bortanför grannens fönsterkarm. Vidare än stadsgränserna, människogränserna. För det är det jag söker. Storhet. Det verkar som att det är det jag strävar efter, att få känna det där mäktiga i bröstet. Det är med största sannolikhet en svaghet som blir mitt fall, men det skiter jag i. För vi lever i en verklig värld som i allra högsta grad är en overklig värld, likt de imaginära världar som lever inom varje människa och djur även om de ser olika ut.

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vill bara komma bort från denna gråa massa som kletar igen andningsorganen. Dammsugepåsar till lungor. Jag vill kunna se klart och löpa linan ut. Sluta kompromissa, vara livrädd. Ett konkret exempel är ju de ständiga svårigheter jag har att sätta mig ner och skriva i bloggen, eller som tidigare dagbok. Det tar emot så mycket, tanke på kraftansträngningar blir grotesk självömkan.

Så varje gång jag faktiskt får något skrivet så känns det bra. Även om jag förlorar möjligheten till flera timmars sömn. Även om det egentligen inte handlar om något speciellt alls mer än en persons känsloblottläggning. Även om det inte leder till ett specifikt slut. En till remix på LP:n.

Grymme du

När stolheten kommer över mig och jag tänker på att jag är jag och det jag har erfarit så tycker jag det är så himla grymt! Musiker, teatervana, blivande förskollärare med tre års erfarenhet av yrket sen innan, likaså som vårdbiträde inom hemtjänst och äldreboende. Hur många festivaler har jag inte åkt på? Hur många band har jag inte sett? Flera turnévändor i Europa och Norden. Att jag spelar i en sådan bredd, från pop till crust. Och de vänner jag har fått, man kan inte få en bättre krets av kreativa, underbara människor. Och när jag är i det där tillståndet känns allt ganska lätt, jag får energi och vill ge av mig för att visa uppskattningen.

Men ganska snart tappar jag den positiva energin och gör inget vettigt av den. Och när jag inte gör något av den blir jag så jävla besviken på mig själv. För alla andra kan ju, gör ju, blir ju. Och det i sin tur hämmar mig. Jag blir rädd och faller i tankar om att det är bättre att acceptera att man släppas efter droskan istället för att sitta upp på. Men jag tänker inte ge upp. Jag ska inte dö ogjord. Jag ska finna min Dödsstjärna och spränga den.

Offerplats

När ens hem ser ut som ett utflyttat råttbo, som att det inte bor någon här och lukten av mögel slår emot en. En mordplats, en reva i tiden. En tidningsnotis som flyter runt i en vattenpöl vid en ändhållplats. Lusten till något är lika med noll och under fryspunkten. Så jag gömmer mig under täcket och kuddarna och blåser på mina blåfrostiga fötter eftersom elementen inte vill fungera. Jag skruvar och skruvar mot plus men de står tysta kvar, fastklistrade längs väggen som oförstådda superhjältar.
Jag ger upp.

Rum som luktar nybryggt kaffe. Sorl och enstaka skratt då och då. Ett varmt hem och välkomnande, som känner sig omskött för att personen som bor där sköter om sig själv. Sakerna har sin plats. Stöket tillåts för att det snart plockas upp ändå. Nya rätter varje dag. En trygg sovplats som intas kring samma tid. En mentalitet som inte tar död på kreativitet och lust. Ett icke utestängande.

Jag längtar så tills jag orkar.

Nu kommer hajen och tar dig.

Kollar på dokumentären Sharkwater och känner en otrolig bitterhet över människans idioti. Jag förstår pengars makt och de snabba cash man kan få på hajfenor. Och det är först och främst inte fiskarna som ska få skiten. För mest mörkrädd blir jag fan av all korruption som genomsyrar myndigheterna. Lagarna finns men efterföljs inte eftersom maffian mutar och hotar för att få fortfölja sin verksamhet ifred och utan insyn. Filmen slutar med information om att 15 000 hajar dött under den en timme och tjugofem minuter långa dokumentär man nyss sett. Det är ju abnorma summor. Det kommer säkert inte ändras förrän restriktioner och informationsspridning om tjuvfiske på internationella vatten sätts upp och gör det svårt för tjuvfiske. Och framförallt tror jag dödandet av myter om hajfenans magiska krafter. Det gäller givetvis inte bara hajar utan andra djur också som dödas bara för att det ska visa ekonomisk status eller sägs bära lycka med sig. Att på vetenskapliga grunder visa att det varken ger till eller från.

Och en omvärdering av vad en fiskare idag är. Jag får en känsla av att fiskare står för en stolthet över sitt yrke och som ofta ärvs från generation till generation vilket jag absolut inte har några problem med. Men att vara fiskare för hundra år sedan och fiskare idag är inte ens jämförbart. Många av de fartyg som ger sig ut nu har en så mycket större kapacitet att utfiskning hotar många djurarter under vattenytan. Det är just resursslöseriet jag tycker är så vedervärdig. Det man är ute efter fastnar inte ensamt i näten, vad som helst i djurväg fastnar. Detta dödande av djur i onödan är ju som att sätta en shopaholic på chefsposition i ett företag. Till slut finns inget kvar. När tekniken kommer måste man också lagstadga för hur mycket som är inom ramarna för vad som är hållbart.

Mellan 7-18 december är det COP15 – UN:s klimatkonferens. Här kommer Koyotofördraget att förhandlas om och få nya mål att förhålla sig till. Jag hoppas att det kommer bli till det bättre även om nationers hälsa alltid går före jordens hälsa. Åk dit och protestera, det kommer löpa motdemonstrationer och föredrag över hela konferensens gång. Jag ska försöka ta mig ner för att visa vikten av något görs, inte bara för utfiskningen men för rovdriften som just nu förs av företag och länder.

Sidor som kan vara av nytta för COP15:

Miljö Aktuellt: Din guide till COP 15
COP15-mobilisering
COP15 Bussen

Och kolla på Sharkwater på SVT Play fram till den 4 januari!

Nerverna

Klockan är lite över tio, regnet öser ner och om elva minuter kommer spårvagnen. Jag tar upp Groove ur min tygväska och börjar läsa intervjun med Matti Alkberg. Fembarnsfar och svensk indieikon. Jag fascineras och vill vara där någonstans också – fattig men hålla igång för sin övertygelse och lusts skull. Men vi skiljer oss i det där med prioritet. Jag vet inte vad jag prioriterar. Jag vill ha allt. Men det märker man i Mattias musik, säger han själv. Han kan inte vara renodlad, vilket stör honom tidvis. Jo, jag förstår men står lik förbannat och stampar mina kreationer till döds för att jag inte släpper in luft och ljus till dem tillräckligt ofta.

Nästa gång jag kollar upp smäller dörrarna igen på spårvagnen jag ska ta. Jag rusar men chauffören är kort ikväll och vill hem. Febrilt tryckande på knappen och en menande min går inte igenom hans yrkesskal. Så valet mellan att vänta ytterligare tjugo minuter och gå i regnet hem uppstår, vilket blir enkelt när ilskan skakar i mig. De kvarstående resenärerna lägger sina huvuden på sned och tycker synd om mig. Jag svarar med att vända dem ryggen och traska hemåt över mörka Heden, Mars. Matti blir blöt i ansiktet och irritationen suddar bort det jag nyss tänkte om hur han lever, eller ja hur vi väljer att leva våra liv.

Det blir bra

Igår valde jag att stanna hemma ett tag till i Växjö för att tänka ut hur jag vill att mitt liv ska ta sig. Ett par dagar inte i Göteborg som är min vardag. Här en frizon och en spegel att ställa sig framför, se in i ögonen och verkligen på allvar bygga sin framtid i miniatyr. Känna hur lugnet lägger sig när jag lägger pusselbit efter pusselbit på plats. För innerst inne vet jag nog vad jag vill. Men jag är gravt hämmad av mitt sätt att se på mig själv – hårda ögon, kall själ och ett icke inbjudande ansikte. Ett jag som ofta inte orkar med sig själv och sin omgivning, som stänger av alla känslor och dunkar huvudet i väggen tills en ny dag vaknar. Att se allt så klart gör ont – självinsikten är ju där, men inte handlingen.
Jag vill kunna visa min kärlek. Jag vill kunna visa rädslan och gråten. Min sårbarhet. Och jag blir arg på mig själv. Jag är ju ingen macho typ som inte vill visa känslor. Jag är en velourfjant som älskar drama och teater, scenen, musiken och skapandet – att välkomna in andra människor i en värld som speglar den vi lever i, eller kanske en värld som inte finns eller skulle kunnat. Och att kunna göra detsamma i mötet med människor i vardagen, främlingar som fränder. Att fylla sitt tomrum med materia, en tyngd i sina intuitioner.

 

Jag har skrivit samma texter i tretton år – på datorn, internet, i dagböcker, baksidan på kvitton. Kladdat, klottrat. Buntvis med problem jag ställts inför och som jag velat delge andra för att bilda en diskussion och lysa upp väg. Rummet överbelamrat med böcker, tidskrifter. Jag står inte i dikten och lever den. Jag står bredvid som en badkruka, väntande på att bli inbjuden.
Och jag vill inte längre. Jag vill inte gå den här vägen som är tretton år lång till och ytterligare lika lång tills jag dör. Jag vill för fan blöda utan att göra det självdestruktivt. Men i verkligheten där smärtan i min brutna arm gör mig gnällig och fem år finns ingen heroism. Där finns bara tåget hem till mamma och pappa och mitt beteende som sammanbiten arg tonåring. Och det är det jag måste förbi. Det är i en allvarlig diskussion med sig själv, en ärlig sådan, som jag ser min spegelbild förändras av att synapserna bygger andra ansiktsdrag – varma, mjuka och tillåtande. Ett jag som kan falla men resa sig på nytt med ännu starkare övertygelse att lyckas med sig själv. Från att ställa sig upp för att man måste, till att ställa sig upp för att man vill.

En hand på axeln

Jag sprang över ett mail jag fått av min bror för snart ett år sedan. Hans ilska är påtaglig. Borde känna samma sak. Så frågan kvarstår varför jag är så handlingsförlamad.

———————————————————————————————————————————————

from none none
till onda.sagor@gmail.com
datum 26 november 2008 20.49

http://www.somnproblem.se/hjalpmedelu

du kanske redan varit inne där?
du får fan skärpa dig nu, du kan fan inte hålla på såhär!
annars får du fan hyra ut lägenheten i andrahand, flytta hem hit o jobba i ett år så du kommer på fötter både ekonomiskt och psykiskt !!
du klarar ju fan av saker bara du vill plus att du är smartare än att göra samma jävla misstag om o om igen och göra dig själv illa, med skolan med sömnen, med läxorna med att dricka och med lägenheten! du hittar ju alltid en ny botten känns de som!

RYCK UPP DIG!!!!!!!!!!!!!!!

———————————————————————————————————————————————

Andas in, men inte ut.

Varje dag ser mer eller mindre ut.
Likadant med ångesten som jag känner starkt.
Det är ett evigt brus och jag får inte tyst på’t.
Jag kan skratta en del när jag är här själv hemma.
Något program som får mig att le, som visar något annat än det jag känner. Man tar sig till sina vänner, som är en tillfällig räddning. Men man tar sig inte ut, inte förbi sig själv.

Jag går från vardagsrummet till köket. Jag tänker att jag ska laga någon slags mat. Jag finner mig själv i sängen igen. Kissnödig. Någon har skickat ett mail om att infinna sig någonstans. Jag svarar inte men letar upp en obetydlig nyhet. Efter en halvtimme har jag glömt bort kroppens behov av rensning. Diskar en handduk. Sedan en gaffel och en kniv. Gör mat. Jag ska vara någonstans nu kommer jag på. Maten står kvar ensam på vardagsrumsbordet. När jag kommer hem ryker det inte från tallriken längre. Jag kissar. Jag har ett brev i min hand. Jag ska ge det till någon annan någon annanstans. Jag lägger mig ner, under täcket, drömmer om vem det kan vara. Och att jag vill vara den personen. Jag vaknar med en stor svart klump bredvid mig. Den låg i mig innan jag somnade. Jag känner rädsla. Ensamhet. Jag äter upp den igen, den svarta klumpen alltså. Känner på den torra jorden i blomkrukan men vattnar inte. Går förbi TV:n och ser en nyhet som betyder mycket, för andra. I köket står mycket disk, de väntar på att tas om hand av sin idol. Idolen är gammal och har gjort mycket för dem. Men en skugga av dålig karaktär skymmer sikten. Han går in i väggar och letar på konstiga ställen, efter vad, vet varken han eller disken. Flugor och grönt damm bosätter sig som parasiter. Karaktären bryr sig inte nämnvärt. Ser med synen, hör med hörseln. Vilket hjälper föga där de slåss. Jaget, idolen. Karaktären och allt i det svarta som svamlar och inte förstås.

Rensa ut varje uns av det som gör mig illa, som jag inte kan lita på. Jag ser i detta nu igenom ett dimmigt töcken och känner inget speciellt. Som alla någon gång. Detta skrattretande alla, som också varit med om det. Som jag vill trösta och finnas för. Men när man är i det, är där lättretlighet. Är spända muskler och sammanbitna käkar en mur. Känslor och kropp blir bara ben. Benvita vener som inte pumpar liv utan bara finns där.

Men vetskapen att det finns ett förbi det här, fortsätter morgondagen, och jag tar emot den och väntar på att jag kan forma den med mina egna händer.

Alla masker rämnar

Något jag ideligen återkommer till.
Jag ser människor, en åt gången. Vi kan säga att det är en han, den här gången. Vi kan säga att det är Anders Svensson efter 4-1 målet mot Albanien igår. Han har kommit hem och nu lägger sig ner i sin säng. Täcket över sin kropp. En lugn suck lämnar kroppen och sedan sprider sig det rofyllda leendet. Fan va bra jag är, tänker han. Vilken prestation. Sedan vänder han sig om mot väggen och blundar. Med sina fortfarande leende läppar som letat ner sig i magen.

Jag längtar till att också kunna göra det, på riktigt. Somna med gott samvete. Känna att man är redo för morgondagen. Som att stå på toppen av ett berg och andas in den friska luften.