Home

Chinaski meets Richter

24 februari, 2013

Alarm

15 mars, 2012

Det här ska jag från och med nu vakna till varenda morgon.

Sällskapsgrinden

28 februari, 2012

Jag roar mig med att göra telefonsignal.

Gammal anteckning

8 maj, 2011

Hittade en gammal anteckning. Vid tillfället säkert väldigt noggrant genomtänkt men nu i efterhand ett av de mest osammanhängande jag nånsin skrivit:

”alla hugger med yxor utom arkeologen. han kommer med en pensel och penslar på panelen o ba, ”va fan det har ju inte vittrat på tusen år” o så ska man känna spoooky. jag tänker mehh.. lägg av det här är ju scary Movie 5 typ”

Om nån har en tolkning så säg.

Riktning

26 mars, 2011

Jag är så evinnerligt trött på denna mentala rundgång, dessa mina tankemönster. De är så djupt rotade i mig. Jag har skrivit samma dagboksinlägg i elva år. Att ständigt inse men inte inse. Jag är trött på att vara stört livrädd för allt och alla, trött på den dränerande stressen det bringar. Jag är trött på att vara ensam i det här och att inte ens kunna lita på sig själv.

Jag har vapen att slåss med, men varje framsteg är som att klampa in i ett kvicksandsfyllt spegelhus. Hur orkar någon med en när man själv nästan inte orkar med sig själv? Förr eller senare blir jag för mycket. Jag vill inte vara bitter. Jag vill inte ha den här inställningen. Jag har kvalitéer som jag ser när andra belyser det goda. De kan uppskatta det, men varför kan inte jag? Jag är instängd i det här.

Hur lyckades ni slippa undan er själva? Hur lyckades ni släppa självkritiken, hitta självkänsla och tro på era jag?

Fan va jag vill ur det här ekorrehjulet jag sprungit i nästan hela livet. Jag vill släppas ut och hitta nya stigar.

 

Pubertal frånvaro

12 mars, 2011

Är mest fuckad igen. Senaste två veckorna har varit ständig underpenetrering av ytspänning. En timme sent, alltid, till skolan. Ibland, som idag… sängliggande till klockan två. Och så fort jag får chans, somnar jag medens. Sover, svoer och sover. Det är inte värdigt. Jag är sjuk i hals och näsa, dricker massa öl. Varenda gång jag sväljer följer tio rivjärn med ner i halsen.

Vilken semester jag behöver från mig själv igen. Jag hade ju allt i min hand. Jag har allt i min hand. Jag skelar med ögonen och ser allt bakom handen.

Stanna tiden. Det är det enda som någonsin kommer hjälpa. Stanna och känn fotsteget. Var inte sammelsuriet, se sammelsuriet och känn det.

 

 


wintercrossing

Originally uploaded by thunderthigh

Jag åker tåget hem från Filippa och Didi. Lund. Det är december 2010 och orden är inkapslade i de ofångbara tankemolnen någonstans ovanför mitt huvud. Handen sjunker igenom när den greppar efter dem, som att förvänta sig att någon tar emot en i fallet men inte gör det. Tågets dörrar öppnas på slutstationen, för ovanlighetens skull, vid utsatt tid. Förseningarna är något man klagar på, för att man ska klaga på det. Den här gången går jag ut genom dem och lämnar dem därhän.

Ibland kan jag stanna tiden i mitt huvud. Man går igenom ett pärldraperi innan man kommer in i dess vardagsrum. Står jag där och lyssnar på hur pärlorna slutar rassla så kan jag känna kroppen. Hur den står. Hur den är gravitation. Tar jag med mig den känslan ut ur vardagsrummet och låter tiden i mitt huvud börja gå igen, ser jag en riktning. Inte tydligt. Men en strimma, som ett hårstrå över kinden som kittlar och inte vill ge sig.

De monotongråa tankemolnen blir dagg på mina händer när jag håller upp dem framför mig. Höjer dem mot mitt ansikte, blundar och andas in gravitationen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 134 andra följare

%d bloggers like this: